Kriskommissionen: Finanskrisen

Kriskommissionens rapport är 120 sidor lång. Det är ganska mycket att ta sig igenom. Så därför tänkte jag publicera valda delar här på bloggen i lagom små portioner. Jag börjar med avsnittet om tillväxt i den politiska analysdelen (s. 76). Först: Finanskrisen och teorin om den effektiva marknaden. Varsågoda!

Finanskrisen och teorin om den effektiva marknaden

Finanskrisen uppkom ur en stadigt växande tillgångsinflation. Samtidigt som prisnivån på varor och tjänster – det man brukar kalla inflation – har varit relativt stabil, har priserna på vissa tillgångar – aktier och fastigheter – ökat betydligt snabbare än BNP de senaste decennierna.[1] Förutom att fungera kraftigt omfördelande har den stigande tillgångsinflationen starkt bidragit till att göra ekonomin instabil, till slut så instabil att finansmarknaderna kraschade i september 2008, med allvarliga konsekvenser för hela världens ekonomi. Den ekonomiska politiken såsom vi känner den var otillräcklig för att förhindra den stora kollapsen.

Det finns flera förklaringar till tillgångsinflationen. Avregleringar på kredit- och valutamarknaderna har gjort det lättare för människor att låna. Stora globala sparandeobalanser (där framför allt USA haft stora underskott och Kina stora överskott) har medfört mycket låga realräntor, som har gjort det förmånligare att ta lån. Samtidigt har inkomsterna hos de allra rikaste ökat mycket kraftigt de senaste årtiondena, bland annat beroende på mycket stora skattesänkningar för dessa grupper i exempelvis USA. Personer i dessa inkomstskikt använder inte i särskilt hög grad ökade inkomster till att konsumera reala varor och tjänster. De efterfrågar istället finansiella produkter. Detta har medfört en kreditexpansion som i andra änden burits upp av en ökad skuldsättning hos människor med lägre inkomster.[2] I ett land som USA har reallöneutvecklingen de senaste trettio åren i praktiken stått still.[3] Såväl arbetar- som medelklass har istället finansierat en växande konsumtion med ökad skuldsättning, något som politiskt sett också uppmuntrats (exempelvis genom att uppmuntra kreditgivning även till låginkomsttagare som vill äga sitt boende).

Finanskrisen visar att den ekonomiska politiken inte enbart bör vara inriktad på prisstabilitet när det gäller varor och tjänster. Även prisstabilitet när det gäller tillgångar är avgörande för ekonomin som helhet. Hur ska då detta uppnås? Penningpolitiken är ett för trubbigt vapen för att hantera båda typerna av inflation samtidigt. Ett tydligt exempel på detta är att det under hösten och vintern 2010 har rått delade meningar inom Riksbankens direktion kring nödvändigheten av att höja räntan. Ett av skälen till att höja räntan snabbare än vad som är befogat av inflationsprognosen, handlar om att dämpa hushållens växande skuldsättning. Samtidigt befinner vi oss i ett läge där det knappast råder inflationstryck eller ett överutnyttjande av resurserna i ekonomin. En höjning av räntan i ett sådant läge dämpar konjunkturuppgången. I brist på andra ekonomiska styrmedel ska alltså räntan hantera motstridiga mål. Det finns behov av att utveckla fler metoder för att undvika sådana situationeroch istället påverka tillgångspriserna på annat sätt.

Det kan handla både om regleringar – exempelvis kapitaltäckningskrav i bankerna – och om särskilda skatter, som gör det dyrare för finansiella institutioner att ägna sig åt riskfylld verksamhet. Det behövs nya internationella överenskommelser och redskap – idag är finansmarknaden internationell, medan finansinspektioner och ekonomisk politik generellt är nationell. Kanske behöver banksektorn delas upp i en del som sysslar med traditionell bankverksamhet, och en som ägnar sig åt den mer komplicerade investment-verksamheten, med olika grader av regleringar och statliga garantier för de olika delarna?[4] Slutligen är det också uppenbart att förståelsen (såväl politiskt som vetenskapligt) för hur finansmarknaderna påverkar den reala ekonomin måste utvecklas. Hade den funnits tidigare hade kanske finanskraschen 2008 kunnat undvikas eller åtminstone mildras.

De lärdomar som måste dras av finanskrisen 2008 handlar dock inte bara om hur finanssektorn bör regleras. Implikationerna är större än så. Finansbranschen har kommit att symbolisera en ideologi om effektiva marknader och rationella aktörer, som i sin tur har präglat betydligt fler samhällsområden än enbart de finansiella marknaderna.

På finansmarknaden stammar ideologin ur en teori om hur priserna sätts, och går ut på att börskurser, räntor och växelkurser avspeglar långsiktiga fundamenta i ekonomin. Hårdraget innebär detta att finansiella bubblor är omöjliga – det finns alltid rationella skäl bakom kursernas upp- och nedgångar.

I praktiken har det länge varit uppenbart att teorin inte överensstämmer särskilt väl med verkligheten. Finansmarknaderna har uppvisat mönster som inte gått att förklara rationellt. Redan Keynes talade om ”animal spirits” för att beskriva hur människors ekonomiska beteenden inte uteslutande kan kvantifieras och beräknas[5], och insikten om att mänsklig psykologi spelar roll även på finansmarknaderna har fått allt större genomslag. Finanskraschen 2008 visar vidden av hur felaktig teorin om effektiva marknader varit.

På andra marknader finns det andra inneboende skäl till att marknaden inte fungerar så perfekt som ofta ges vid handen. Ändå har teorin om effektiva marknader, i sin mest förenklade form, fått stor spridning de senaste decennierna och också satt stora avtryck på politiken – även den socialdemokratiska. Marknaden är den bästa organisationsformen för en rad olika mänskliga verksamheter, men långt ifrån alla. Socialdemokratins stora styrka har alltid varit pragmatismen och förmågan att bygga en stabil och framgångsrik blandekonomi. Det finns skäl att se över hur en sådan blandekonomi tar sig ut i dagens samhälle.

Nästa del – om vilka konsekvenser övertron på marknaden har fått i praktiken - hittar du här.


[2] Se exempelvis IMF:s rapport Inequality, leverage and crises, Michael Kumhof och Romain Ranciere, 2010.

[5] ”Even apart from the instability due to speculation, there is the instability due to the characteristic of human nature that a large proportion of our positive activities depend on spontaneous optimism rather than mathematical expectations, whether moral or hedonistic or economic. Most, probably, of our decisions to do something positive, the full consequences of which will be drawn out over many days to come, can only be taken as the result of animal spirits – a spontaneous urge to action rather than inaction, and not as the outcome of a weighted average of quantitative benefits multiplied by quantitative probabilities.” John Maynard Keynes, The General Theory of Employment, Interest and Money, 1936.

I övrigt rekommenderar jag Ulf Bjereld och Kristian Krassman om Kriskommissionen och den rädsla rapporten väckt. Sara Gunnerud skriver mycket klokt om att rapporten är det första steget ut ur krisen, inte slutet på den, och Roger Jönsson skriver fint om lusten och ansvaret att fortsätta diskussionen.

DN och SVD om att Bostadskreditnämnden nu varnar för en bostadsbubbla.

Intressant och Netroots.

About these ads

9 kommentarer

Filed under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

9 responses to “Kriskommissionen: Finanskrisen

  1. Sen är frågan vad man gör åt finanskriser. Era isländska partikamrater var ju otroligt effektiva – genom att fräckt låta aktieägarna ta krisen själva och vägra ställa upp med skattepengar lyckades de snabbt komma ur krisen och klarar sig nu ganska bra.

  2. Pingback: Högerns strategi när det gäller socialförsäkringarna klarnar allt mer… | LO Bloggen

  3. En grundläggande fråga är vad finansmarknaden överhuvudtaget fyller för syfte i dagens värld. Poängen med den när den skapades var väl att företagen skulle få in riskkapital för investeringar, men detta är väl numera närmast en parentes i verksamheten. Huvudsyftet tycks vara att folk skall kunna tjäna (och förlora) pengar på att skyffla substanslösa papper mellan sig, som ett slags globalt casino.

    Jag säger inte att det vore möjligt att införa, men hade det inte egentligen varit önskvärt med ett globalt förbud mot att sälja aktier förrän minst, säg, sex månader efter att man köpt dem? Det skulle skapa en helt annan finansiell miljö där långsiktig potential var det som premierades, så som det var tänkt från början.

    • Marknaden håller på med självreglering av detta, den genomsnittliga tiden för ett aktieinnehav på den amerikanska aktiemarknaden har ökade i januari från 20 sekunder till 22 sekunder, för valutapositioner är det 30 sekunder mot 28 sekunder i december.

      Förvisso en bit kvar till sex månader, men extrapolerar vi trenden är vi så småningom där. ;-)

      • 22 sekunder! Världen är galen. Att det var fullt så illa visste jag inte.

        Men då är det ju tur att marknaden i vanlig ordning reglerar sig själv. Med två sekunders förbättring i månaden är vi framme om bara 7 775 989 månader. :)

      • Förvisso är där ingen människa som behöver sitta och värdera och bekymra sig om värdepappret ska säljas eller behållas, det hela är automatiserat och den matematiker som stått för programkonstruktionen har skött detta i förväg.

  4. Isak

    Jag förstår verkligen inte det stora motståndet mot- och ifrågasättandet av Kriskommissionens rapport. Jag gillar inte allt som står i rapporten men nog finns där väldigt mycket bra och framförallt är den utmärkt som startpunkt för en fortsatt utveckling!

    Sen läser jag Elisabet Höglund i Aftonbladet idag och känner dumheten välla över mig. Trist!

    • Marika

      Nej, mycket av det som skrivs om Kriskommissionen känner jag inte alls igen mig i. Det bästa man kan göra är helt enkelt att läsa själv ;-)

      Och rapporten är tänkt just som ett diskussionsunderlag. Det är inte ett politiskt program, men många verkar läsa den som det. Det allra, allra bästa vore om den kunde användas som startpunkt för ordentliga diskussioner. Tycker iaf jag.

  5. Robert

    Det är intressant som du uttrycket det direkt i början av detta anförande om krisen; rapporten är 120 sidor lång… Krävs det 120 sidor för att sammanfatta socialdem.s problem?! Jag tror inte det – snarare är det ytterligare ett tecken på att diskussionen inte har rätt fokus och att man måste gå sådana kringelikrokar när man uttalar sig att kärnan försvinner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s