Fastighetsskatt – ja, förmögenhetsskatt – nej!

I Rapport i förrgår öppnade Thomas Östros för en översyn av den socialdemokratiska skattepolitiken. Som exempel nämndes förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, och Östros resonerade i båda fallen kring att S tidigare förslag kan komma att överges.

Att se över skatterna är ett bra förslag. Skattesystemet idag är snårigt och på många håll irrationellt. Så vad tycker då jag om de två skatter som nämndes i inslaget? Jo, såhär:

Så här tycker jag om fastighetsskatten

”De flesta politiker borde vara ense om att de störande återverkningarna på ekonomin av skattesystemet ska begränsas. Fastighetsskatten är en skatt som ger upphov till mycket ringa störningar. En krona i fastighetsskatt påverkar inte människors val mellan att arbeta lite mer eller inte. Inte heller påverkas människors val mellan att konsumera i dag och att investera i produktions­kapacitet för framtiden”, skrev sju nationalekonomer, varav fyra professorer, inför förra valet.

”En minskad krona i fastighetsskatt är en ytterligare krona i skatt på arbete eller annat ­sparande. Dessa skatter försämrar förutsättningarna för produktiv verksamhet i Sverige mer än skatten på fastigheter. Det är således inte en slump att nästan alla länder har fastighetsskatt. Denna form av beskattning är på intet sätt ett svenskt påfund. I många av USA:s delstater är fastighetsskatt den skatteform som inbringar störst intäkter till det offentliga. Troligen har man i omvärlden insett att fastighetsskatten är förnuftig – i förhållande till andra skatter [...] Sänk gärna skatterna, men välj de skatter som har mest negativa effekter på Sveriges ekonomi.”

Jag tycker alltså att fastighetsskatten är en bra skatt, och att regeringens förändring av den är mycket dålig.

Så här tycker jag om förmögenhetsskatten

”[Förmögenhetsskatten] avskaffades 1993 av den borgerliga regeringen och återinfördes direkt 1994 av Socialdemokraterna. Men de öppna gränserna för kapitalrörelser tvingade S-regeringen att undanta i stort sett alla som hade möjlighet att flytta sitt kapital och sina företag ut ur landet. Man utnämnde vissa slag av aktier till arbetande kapital och befriade dem från förmögenhetsskatt. ‘Arbete’ utfördes av alla aktier som inte var noterade på Stockholmsbörsens A-lista. De stora ägarna av A-listenoterade aktier skattebefriades också, när deras innehav översteg 25 procent. Vidare undantogs all egendom hänförlig till näringsverksamhet, bland annat jord- och skogsbruksfastigheter och hyresfastigheter.

Kvar att betala förmögenhetsskatt blev de mindre ägarna av A-aktier och de som sparade i aktie- och obligationsfonder eller på banken. Den största skattebasen blev fastigheter, framför allt villor och fritidshus. I praktiken innebar detta att skatten i huvudsak blev frivillig för de stora förmögenhetsägarna.

De som inte kunde undkomma förmögenhetsskatt blev i praktiken främst löntagare och pensionärer med sådana tillgångar. De kunde beskattas därför att deras tillgångar utgör den minst rörliga delen av skattebasen kapital [...]

Enligt Skatteverket har ungefär 500 miljarder kronor i dolda tillgångar flyttats ut ur landet för att undgå skatten [...] Redan hotet om återinförandet av förmögenhetsskatten innebär att skatteflykten tar ny fart.”

Så skrev Kjell-Olof Feldt och Sven-Olof Lodin för ett år sedan. Och liksom de tycker jag att förmögenhetsskatten är en dålig skatt.

Att börja i fel ände

Det finns ett antal socialdemokrater som i hög grad skyllt valförlusten på skattepolitiken – fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och RUT. För egen del tror jag inte att det är så enkelt, eller att våra katastrofsiffror kan förklaras med någon enskild fråga över huvud taget. Därmed inte sagt att jag tror att dessa skatter var till gagn för oss. På marginalen gjorde de säkert att vi tappade röster. Men att av detta dra slutsatsen att vi rakt av borde kopiera regeringens förslag på dessa områden är ologiskt och ganska korkat. Om vi vill sänka fastighets- och förmögenhetsskatten måste vi först klart och tydligt definiera vilka andra skatter vill vi höja istället. Eller ska vi lägga oss på exakt samma skatteuttag som regeringen? Vilka av våra utgifter är det isåfall vi vill prioritera bort? Om jag inte missminner mig skiljer det ungefär 17 miljarder mellan det rödgröna och det borgerliga budgetalternativet. Det handlar om promille i en budget av statens storlek. Felräkningspengar. Kanske har detta också något med valförlusten att göra?

Fastighetsskatten är en av de mest impopulära skatterna som finns. Det kan man inte bortse ifrån. Det är också en av de bästa och minst snedvridande skatterna som finns. Det kan man inte heller bortse ifrån. Skattens impopularitet är utan tvekan ett argument att ta hänsyn till. Men inte det enda.

Från socialdemokratiskt håll har jag egentligen aldrig hört något annat argument mot fastighetsskatten. Och det säger ganska mycket. Utgångspunkten för den socialdemokratiska politikutvecklingen bör vara att vi ska ha en politik som gör samhället bättre. Det är bakvänt att börja samhällsanalysen i ”vad är populärt just nu?” Vi borde istället börja i: vad är problemen här och nu? Vi kanske inte ens borde börja i hur skatterna ska se ut – skatterna är trots allt inget självändamål. De tas in för att användas till något. Om vi finner att dagens problem kräver ett högre skatteuttag än regeringens nuvarande, då ska vi utforma skatter som rättvisast och effektivast möjligt tar in de pengar vi behöver för att göra samhället bättre. Om vi finner att vissa skatter inte fungerar på det sättet, då ska vi fundera över hur vi kan förbättra dem. Allt annat är bakvänt.

Ett exempel på att popularitetsjakten inte ens fungerar rent taktiskt är ett annat skatteförslag, nämligen det om att sänka skatten för pensionärer. Som Johan Sjölander klokt beskriver det: ”effekterna på valmanskåren av de enorma summor socialdemokratin var beredd att lägga på skattesänkningar för pensionärerna i den senaste valrörelsen talar sitt tydliga språk (och då hade vi ändå ett – i mitt tycke starkt – moraliskt argument bakom vår politik i den frågan [...]). Folk genomskådar sånt. Det fungerar inte.”

Visst är det ett problem att ”nio av tio tror att de får höjd fastighetsskatt, när det i själva verket är tvärtom”, som Östros säger i Rapport. Men det är ju ingen slump att det ser ut så – det har att göra med att vi har extremt resursstarka intressen emot oss. Läs mer hos Sandro Wennberg om hur Skattebetalarnas förening och Villaägarnas riksförbund lyckades spinna en reform som skulle ge de flesta lägre fastighetsskatt till – motsatsen. Benäget bistånd hade man dessutom av etablerade nyhetsjournalister i bland annat DN och på SVT.

Skatter i sig är sällan populära. Vi vill inte ta ut dem för att jävlas med folk. Vi vill ta ut dem för att använda dem till något som trots allt många människor vill ha. Det är möjligen inte den godaste medicinen. Därför borde vi vara tydligare än vi varit på många år om just kopplingen mellan välfärd och skatt: utan skatt, ingen välfärd. Det går inte att äta kakan och ha den kvar, trots att det är exakt det recept den borgerliga regeringen lyckats väl med att marknadsföra. Gärna en översyn av våra skatteförslag – rent ekonomiskt vore det bättre att sänka skatten på arbete och istället höja fastighetsskatten. Men vi ska inte börja i vad som är impopulärt idag. Det vore också ett allvarligt misstag att tro att vi gör oss mer relevanta för alla dem som inte röstade på oss genom att fortsätta att ängsligt jaga opinionen, istället för att leda den. Vi förlorar för att vi inte klarar av att sätta dagordningen. Att på punkt efter punkt härma regeringens skattepolitik kommer bara att förstärka den tendensen.

Att ge upp vår opinionsbildning för att vi har pengarna och makten emot oss vore bakvänt. Tänk om Branting och co hade tänkt så för hundra år sedan…

Även Peter Andersson skriver. Katrine Kielos bjuder på ord och inga visor och säger ungefär exakt det jag vill säga, fast avsevärt slagkraftigare.

LTZ | SMP | DN | Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

About these ads

22 kommentarer

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna

22 responses to “Fastighetsskatt – ja, förmögenhetsskatt – nej!

  1. Inga-Lisa Sangregorio

    1. Om förmögenhetsskatten
    Nu, efter valet, medger den ena efter den andra socialdemokraten – du, Thomas Östros, Björn Elmbrandt – det som alla människor som vet något om hur förmögenhetsskatten fungerade har vetat hela tiden, nämligen att det är en orättvis skatt som kostade samhället betydligt mer än vad den inbringade, inte bara genom skatteflykt utan främst genom att locka till improduktiva transaktioner. Det var ingen tillfällighet att Skatteverket firade när den skatten avskaffades; de visste nämligen vilka som betalade och vilka som, helt lagligt, slapp undan.
    Ändå gick de rödgröna till val på att återinföra förmögenhetsskatten. Varför är ett mysterium. Miljöpartiet har hela tiden varit emot ett återinförande, och nu visar det sig det sig sent omsider att även S tycker att det är en dålig skatt. De enda som gillar den verkar vara Ohly & Co, och det enda argument jag har fått från deras sida är att det är en skatt ”som många av våra medlemmar tror drabbar de rika”.
    Tror, alltså. En gång hade vänstern ambitionen att utbilda människor i stället för att göda fördomarna hos de mest okunniga. ”Istruitevi, perché abbiamo bisogno di tutta la nostra intelligenza”, skrev Gramsci. Utbilda er, för vi behöver all vår intelligens. I stället har de rödgröna under den här valkampanjen försökt underblåsa ett fiktivt klasskrig, där klassfienden numera är en småhusägare på Lidingö. Det är så dumt att man kan gråta.

    2. Om fastighetsskatten.
    ”Hundra miljarder flugor kan inte ha fel. Ät skit!” stod det på skoltoaletten på Södra Latin. Att inte bara de sju nationalekonomer du citerar utan antagligen de flesta inom skrået är anhängare av en hög fastighetsskatt är sant. Medan ”vanliga” människor inser att det är inkomsterna, inte utgifterna, som gör att vi har råd att betala skatt vill proffsekonomer helst beskatta de tre F-en, fastigheter, föda och fattigt folk. Du påstår själv att fastighetsskatten är ”en av de bästa och minst snedvridande skatterna som finns” men att den dessvärre också är eller var en av de mest impopulära skatterna.
    Om den nu var så bra – varför var den så impopulär?
    Den tidigare S-märkta fastighetsskatten utgjorde en procent av taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet är i och för sig helt godtyckligt – mitt eget höjdes vid årsskiftet med 2,9 miljoner och sänktes sedan efter två överklaganden med 1,4 miljoner, för hoppsan någon hade gjort fel vid databehandlingen – men det är inte det enda motivet för att det är olämpligt att använda det som underlag för beskattning. Som alla vet kostar likvärdiga hus många gånger mer i bristområden som Stockholm än i resten av landet. Men att någon tvingas betala mycket mer för en likvärdig bostad gör ju knappast vederbörande rikare. Fastighetsskatten förstärkte alltså de redan stora skillnaderna i boendekostnad mellan olika delar av landet.
    Det viktigaste skälet till dess impopularitet var emellertid att den saknade all anknytning till den skattskyldiges eget agerande och egen ekonomi. Från en dag till en annan kunde skatten höjas kraftigt av det enda skälet att någon annan hade lyckats sälja ett annat hus dyrt någon annanstans. I mitt eget fall berodde fantasihöjningen av taxeringsvärdet enligt Skatteverket på att någon annan hade lyckats sälja något helt annat – nämligen en obebyggd tomt – till ett högt pris i bostadsbristens Storstockholm. Att tvingas leva i total otrygghet, utsatt för total oförutsägbarhet när det gäller en av de viktigaste delarna av människors liv bidrog förståeligt nog till fastighetsskattens impopularitet.
    Även med 90 procents marginalskatt får man 10 kronor över om inkomsten höjs med en hundralapp. Men att taxeringsvärdet plötsligt höjs ger inga nya inkomster att betala skatten med; det enda som hänt sen sist är att huset blivit tre år äldre och i större behov av kostnadskrävande reparationer.
    Men är inte den som äger ett högtaxerat hus rik? De flesta, även bland ekonomer och politiker, tycks inte veta att fastighetsskatten inte tar någon hänsyn till om huset är belånat eller inte. Har någon varit oklok nog att amortera i förhoppningen att kunna bo kvar efter pensionen när inkomsten sjunker bestraffades vederbörande tidigare även med förmögenhetsskatt. Med de regler som gällde före regeringsskiftet 2006 skulle skatten på vårt gamla trähus (som enligt skattemyndigheterna är för litet och för gammalt för att få ligga där det ligger) ha ökat med 6 000 kronor i månaden. Det är det skattesystemet som vänstern ständigt begråter. Och det kan man förstås kosta på sig om man bor med glorian på huvudet på Södermalm och inte riskerat att drabbas av några godtyckliga boskatter. För det är inte bara stora skillnader mellan olika delar av landet utan också mellan olika upplåtelseformer.
    Efter Alliansens förändringar (som även innehåller många dåliga inslag) är den högsta fastighetsskatten för småhus drygt 6000 om året och för hyres- och bostadsrättslägenheter drygt 1200 kronor. Det är alltså inte så att fastighetsbeskattningen har försvunnit, själv betalar jag drygt 500 i månaden förutom alla skatter inbakade i el, sophämtning osv, men skatten är inte längre lika konfiskatoriskt hög för småhus i högtaxerade lägen.
    I dag är fastighetsavgiften alltså ”bara” fem gånger högre för ett radhus i Botkyrka än för en tjugomiljonerslägenhet på Strandvägen. Tydligen är den skillnaden inte tillräckligt stor för att tillfredsställa de rödgrönas krav på rättvisa och neutralitet. Det förslag de gick till val på innebar en höjning av småhusskatten för hus taxerade till mer än 4,5 miljoner (ungefär 8 procent av småhusen i Storstockholmsområdet). Samtidigt sänktes skatten för bostads- och hyresrätter ytterligare, trots att den alltså redan var mycket lägre. Höjningen av småhusskatten beräknades ge 300 miljoner i ökade skatteintäkter, men eftersom skattesänkningen för flerbostadshusen beräknades kosta 500 miljoner skulle de rödgrönas förändringar av fastighetsskatten ha gett 200 miljoner MINDRE i skatteintäkter.
    ”Därför borde vi vara tydligare än vi varit på många år om just kopplingen mellan välfärd och skatt: utan skatt, ingen välfärd”, skriver du. Men just höjningen av fastighetsskatten marknadsfördes hela tiden som nödvändig för ”välfärden”, trots att den alltså skulle ha gett mindre skatteintäkter än status quo. Eftersom fastighetsavgiften är kommunal skulle intäkterna dessutom ha gått till kommuner som Danderyd och Lidingö.
    Ändå hade Östros mage att på sitt salvelsefulla sätt påstå att pengarna behövdes ”för jobben och välfärden”.
    Jag säger som jag sa om förmögenhetsskatten: Det är så dumt att man kan gråta.

    • Marika

      Grundfrågan är hur mycket skatt man ska ta in. Om man inte gillar fastighets- och förmögenhetsskatten men ändå vill ta in mer skatt än idag, då tycker jag man också bör precisera vilka andra skatter det är man vill höja.

      Skatteuttaget är helt kopplat till vad man vill göra för pengarna. Vill man ha välfärd kostar det skattepengar. En bra utgångspunkt är sedan att utforma skattesystemet så att det har så lite skadliga effekter som möjligt. Det ska vara rättvist, transparent och inte skada tillväxten och snedvrida människors incitament. Du avfärdar alla sakliga argument för fastighetsskatten, men det kan inte hjälpas, det finns gott om dem.

      Därmed inte sagt att jag tycker att det rödgröna förslaget som det var utformat i valrörelsen var bra. Det var det inte, delvis av skäl du själv är inne på. Men fastighetsskatten som sådan är mycket bra, och med begränsningsregler är det inte svårt att förhindra att låginkomsttagare drabbas orimligt hårt.

      • Inga-Lisa Sangregorio

        Jag anser att den huvudsakliga skattekällan borde vara inkomsterna, och att inkomstskatten bör vara progressiv, dock med en gradvis progressivitet i stället för med abrupta hopp som i dag. Föreställningen att människor inte längre skulle arbeta om inkomstskatterna vore högre är en vanföreställning. Ingenting tyder på att du eller Anders Borg eller Thomas Östros skulle ha vägrat arbeta utan Alliansregeringens serie av s k jobbskatteavdrag. Om de rödgröna hade velat ta in mer skatt hade det rimligaste varit att ta tillbaka några av de avdragen. Där handlar det verkligen om pengar, inte om kosmetiska och godtyckliga symbolskattehöjningar.

        Om vi håller oss till bostäderna och boskatterna kan vi för det första konstatera att ingenting är så hårt beskattat som boendet. Man kunde tro att avsikten är att avhålla människor från den skadliga vanan att bo. Full moms vid byggandet, transaktionsskatt vid köp (gäller småhusen, inte borätterna), fastighetsskatt och till slut reavinstskatt som inte tar någon hänsyn till penningvärdets förändring och hindrar rörlighet på bomarknaden. Tidigare även förmögenhetsskatt och arvsskatt. (Apropå arvsskatten påstod DNs ledarsida att Göran Persson hade frågat Lars Ohly om man borde avskaffa arvs- eller förmögenhetsskatten, varvid Ohly hade valt arvsskatten.) Jag håller med den som tog upp arvsskatten om att det egentligen vore en bra skatt, men även här kunde de med stora resurser genom olika transaktioner slippa undan, och liksom förmögenhetsskatten ledde arvsskatten till improduktiva placeringar och gödde en hord gamar som levde på att hjälpa folk slippa skatten. Så tyvärr, arvsskatten fungerade inte heller.)

        Det man enligt min mening snarast borde göra är att enas över blockgränserna om att göra det mindre lönsamt att vara skuldsatt, genom att successivt avskaffa rätten att göra underskottsavdrag för räntorna. Det är osunt att snart hela folket är skuldsatt upp över öronen, och det är obegripligt att alla verkar tycka att det är så bra när bopriserna stiger. De som har de största lånen och amorterar minst är inte de fattiga utan tvärtom de med goda inkomster. Att minska värdet av underskottsavdragen skulle både dämpa prisutvecklingen på bostäder och ge ökade skatteinkomster.

  2. JacobH

    ”Om vi finner att dagens problem kräver ett högre skatteuttag än regeringens nuvarande, då ska vi utforma skatter som rättvisast och effektivast möjligt tar in de pengar vi behöver för att göra samhället bättre.”

    Är Östros den rätte representanten för socialdemokraterna i finanspolitiska frågor? För mig framstår han som en blek kopia av Anders Borg, och Anders Borg utgår från budgeten och inte från vad samhället behöver… för mycket prat om budget/skatter och för lite prat om samhällsekonomiska utmaningar och åtgärder är min uppfattning.

  3. Behrang

    ”Om vi finner att dagens problem kräver ett högre skatteuttag än regeringens nuvarande”

    Vilket genidrag att komma fram till ovanstående slutsats, i landet där det offentligas skatteintäkter uppgår till nästan 50% av BNP?

    ”Rättvisast” vore att beskatta all inkomst och all verksamhet lika för att på så sätt undvika arbitragemöjligheter. Uppnår fastighetsskatten detta kriterium?

    ”Effektivast” ur ekonomivetenskaplig synpunkt är, som någon redan påpekat, att beskatta just fastigheter, föda och fattigt folks inkomster. Alltså variabler som är tröga av sig, och där en de facto prishöjning på konsumtionen inte påverkar nationens kapitalunderlag. Hur väl överensstämmer det med er bedömning av ”rättvisast”?

    ”Skatteuttaget är helt kopplat till vad man vill göra för pengarna. Vill man ha välfärd kostar det skattepengar.” Visst. Men då ska skatteuttaget också stå i paritet till vad man får och vad alternativkostnaden är.

  4. Olov

    Hej och tack för en otroligt bra blogg!
    jag undrar dock angående förmögenhetsskatten. Du hänvisar till Feldts artikel och argumentet mot skatten, men det måste väl ändå finnas goda, sakliga skäl (forskning?) till att S, V och MP ville återinföra den? Eller menar du att det endast var en eftergift till V (som i sin tur då måste sakna sakliga skäl utöver känsloargument för att återinföra den)?
    Vidare undrar jag vad du tycker om arvskatten, och ett eventuellt återinförande. Där känner jag (helt och hållet känsloargument) att den borde återinföras.

    • Marika

      Tack! Det var nog inte bara en eftergift för V, S har också tidigare drivit frågan. Jag ser det dock som en symbolfråga. Eftersom jag är i högsta grad för en progressiv beskattning (mer progressiv än idag) så sympatiserar jag med grundtanken bakom förmögenhetsskatten. I verkligheten går det dock inte att bortse från de negativa konsekvenser skatten har och som beskrivs på ett bra sätt av Feldt och Lodin. Skulle man genomföra en riktig förmögenhetsskatt, utan undantag, så vore det utan tvekan mycket skadligt för svensk ekonomi. Eftersom kapitalet rör sig fritt över gränserna skulle det helt enkelt flytta på sig. Detta gjorde att man införde en massa undantag, som gör att de stora kapitalägarna inte alls betalar någon förmögenhetsskatt. Och det blir ju inte mer rättvist. Det är inte heller en skatt som tar in så mycket pengar, jämfört med tex fastighetsskatten så som den såg ut före 2006.

      Så nej, några vetenskapliga/sakliga skäl för förmögenhetsskatten finns inte som jag kan se det. Sen är ju politik mycket mer än vetenskap. Men i det här fallet tycker jag nog inte att de ideologiska skälen räcker.

      Arvsskatten – utan att känna till några detaljer så verkar det vara en mycket bättre skatt. Ingen verkar fatta varför S-regeringen avskaffade den. Feldt och Lodin har ju en kort passus om det i artikeln också, jag tycker det de säger verkar rimligt.

      • Håller nog med Marika om att fastighetsskatt är en förnuftig skatt eftersom husen inte kan flyttas utomlands, men den borde utformas så att de mer absurda konsekvenserna av den (som den såg ut tidigare) försvann. Inga-Lisa Sangregorio pekar på några av dem (vår granne blev exempelvis inte glad när han tvingades punga ut med ganska många fler tusen/år enbart på grund av vad vi betalade för vårt hus för dryga sex år sedan).

        Däremot anser jag nog att arvskatten, av både moraliska och ideologiska skäl, är en förnuftig skatt, att den sedan är omöjlig av praktiska skäl är en annan sak.

      • lenasommestad

        Debatten om arvsskatten handlade mycket om hur företagare ska kunna överföra verksamheten till sina barn, som jag minns det. Argumentet var att skatten försvårade generationsväxling bland småföretagare.

      • Nils

        En del ekonomer verkar förespråka vinstskatt av en rad olika effektivitesskäl, bl.a. att ärvda företag går sämre än andra och att en allt större del av människors inkomster kommer via arv vilket skapar olyckliga incitament..
        Ekonomistas har skrivit en del om detta tror jag..

  5. lenasommestad

    Bra inlägg om viktiga frågor.
    Det väsentliga är att vi börjar med vilket samhälle vi vill ha. Därefter kommer frågan om skatterna.
    Att moderaterna ständigt talar om skatter beror på att deras viktigaste mål i politiken är just att sänka skatterna. Övrigt kommer i andra hand. Om vi förleds att ständigt diskutera skattenivåer kommer moderaterna också att ha ett ständigt övertag.

  6. Pingback: Andra än Östros behövs för att förnya den ekonomiska politiken « Lena Sommestad

  7. Pingback: Lördagsläsning v 43 « Jöran Fagerlund

  8. Pingback: Vi saknar en maktanalys « Rebella unga S-kvinnor

  9. Skatternas enda syfte är inte att dra in pengar, det är också att man vill begränsa vissa verksamheter och gynna andra.

    Och en verksamhet som i allra högsta grad bör begränsas är de improduktiva finanstransaktionerna.

    Det kan förstås också finnas andra sätt att få kontroll över finansvärldens pyramidspel. Men visst skulle väl beskattning av dem vara bra på alla sätt? De drabbar ingen fattig, och de hindrar skadlig verksamhet.

  10. Alexander

    ”Fastighetsskatten är en av de mest impopulära skatterna som finns. Det kan man inte bortse ifrån”

    Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att inte bortse från detta.

    Så länge fastighetsskatten uppfattas som en oskälig hyra så kommer man att få problem.

    Varför ska jag betala mer i hyra om jag köper ett lyxigt badkar? Varför ska jag betala mer i hyra om jag själv bygger en altan? Varför ska min hyra höjas när grannen säljer sitt hus? Varför betalar jag mer i hyra än X som bor på adress Y i en betydligt lyxigare bostad Z?

    Dessa frågor måste adresseras pedagogiskt.

    ” … En krona i fastighetsskatt påverkar inte människors val mellan att arbeta lite mer eller inte … ”

    Det kan mycket väl påverka människors inställning till att betala skatt. Att fyra av debattartikelns undertecknare är professorer gör den inte mer genomtänkt, snarare tvärtom.

  11. Jan Persson

    Jag är pensionär och bor i enfamiljshus och betalar drygt 6300: -/per år i fastighetsskatt. Intressant skulle vara att få reda på vad en slotts och storgodsägare som bl a. Trolle Wachtmeister på Trolle Ljungby slott m. fl. betalar i fastighetsavgift i dessa slott och herresäte de bebor? Samtidigt är min fråga vad får jag i gengäld tillbaka av denna orättvisa fastighetsskatt(avgift)? Skatt skall i så fall betalas när du säljer din fastighet eller bostad på mellanskillnaden inköp och försäljningssumma.

    • Marika

      De betalar exakt lika mycket som du. Den nya avgiften är lika för alla (i princip).

      Jag har svårt att förstå argumentet att fastighetsskatten skulle vara orättvisare än någon annan skatt. Varje månad du bor i ditt hus är en sorts avkastning på ett kapital du äger (huset). Och kapitalavkastning beskattas ju i andra former (vinstskatt etc). Personer som äger sitt boende har i regel betydligt lägre boendekostnader (”hyra”) än de som bor i hyresrätt. Varje månad kan man alltså säga att du får en premie för att äga ditt boende istället för att hyra det. Detta är vad fastighetsskatten baseras på.

      Vi tar in skatt för att använda det till olika saker. Ur det perspektivet blir fastighetsskatten inte orättvis. Det är en skatt som uppmuntrar till arbete och tillväxt, och därmed gör den totala kakan för oss alla lite större än om vi tex enbart beskattade arbetsinkomster. Principiellt kan man tycka att all skatt är orättvis, men om man av andra skäl bestämmer sig för att ändå ta ut en skatt – tex för att man tycker att det är viktigt att ha en gemensam välfärd – så bör man ju hitta de skatter som är bäst utformade och stör ekonomin och människors beteenden allra minst. Fastighetsskatten är en sådan skatt. Det är helt enkelt väldigt bra för tillväxten att beskatta fastigheter.

  12. Inga-Lisa Sangregorio

    Men Marika, den kommentaren är faktiskt inte värdig en normalt så klyftig person som du.
    Att fastighetsskatten skulle vara ”en avkastning på det kapital du äger” är helt fel. Fastighetsskatten utgår på husets taxeringsvärde, oberoende av belåningsgrad, alltså även om banken i praktiken äger huset. När Mikaela Valtersson i en radiointervju sa att den som inte hade råd att betala den höjda boendeskatt som de rödgröna gick till val på kunde välja mellan att flytta eller ta nya lån visade hon samma okunnighet. En nyinflyttad barnfamilj som tvingats köpa dyrt i ett område med bostadsbrist har nog svårt att se sina skyhöga boendekostnader som ”avkastning av kapital”. Och de pensionärer som under S-regeringen såg boendeskatten på sitt allt risigare hus öka varje gång någon annan köpte ett annat hus dyrt hade också svårt att begripa hur avkastningen på detta ”kapital” kunde vara så gigantisk och ständigt stiga trots att huset blivit ett par år äldre sen förra taxeringen. Med de regler som gällde före alliansens förändringar skulle den fiktiva avkastningen på det lilla trähus från 1917 där jag själv bor ha varit 166 000 om året. Ursäkta, Marika, men det är faktiskt en viss skillnad mellan att ha 166 000 i ränteinkomster eller aktieutdelningar och att avkrävas en hög årlig skatt på en fiktiv avkastning av det som för de flesta är deras största utgiftskälla.
    Den nuvarande fastighetsavgiften är ju låg i förhållande till den som gällde före Alliansens förändringar och som många inom S och V egentligen skulle ha velat återinföra, om de vågat. Ändå kan man som Jan Persson tycka att 6300 kronor om året, drygt 500 i månaden, inte är så lite för att få bo i sitt eget hus. Det är fem gånger högre än motsvarande avgift för en bostadsrätt. Skatten på ett radhus i Botkyrka är alltså fem gånger högre än på en tjugomiljonersbostadsrätt på Strandvägen. Ändå gick de rödgröna som bekant till val på att höja avgiften för vissa småhus (ca 8 procent av småhusen i Storstockholm) och sänka den för bostadsrätterna. Det rödgröna förslaget skulle ha ökat skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika upplåtelseformer och dessutom ha gett 300 miljoner kronor lägre skatteintäkter. Rättvisa modell S?
    Nu ser jag i bland annat Arenas valanalys att fastighetsskatten på nytt seglar upp som en favoritskatt för en del S-märkta. Det räcker tydligen inte att förlora två val i följd.
    Jag kommer att skriva mer utförligt om detta i andra sammanhang, men låt mig kort lista varför du och de har fel:
    1. att någon på grund av bostadsbristen tvingas betala många gånger mer för en bostad som i en annan del av landet skulle ha kostat kanske en tiondel gör vederbörande fattigare, inte rikare
    2. fastighetsskatten var i allt väsentligt en skatt på läge, inte på storlek eller lyx. Märkvärdigt nog lyckades S samtidigt driva linjen att läge eller efterfrågan absolut inte fick påverka hyrorna.
    3. det är inkomsterna, inte utgifterna, som gör att vi har råd att betala skatt. Att lägga en allt större del av skattebördan på utgifterna i stället för på inkomsterna ökar skillnaderna mellan människor som måste konsumera större delen av sina inkomster för att bo, äta, leva och dem som faktiskt har råd att betala skatt eftersom de har så höga löner.
    4. Du påstår att ”Personer som äger sitt boende har i regel betydligt lägre boendekostnader (”hyra”) än de som bor i hyresrätt”. Det är ett högst tvivelaktigt påstående. Med den gamla fastighets- och förmögenhetsskatten var det ofta snarare tvärtom. Men även om det skulle vara sant är det inte orimligare än att det kostar mer att hyra en frack än att använda den man äger.
    5. Din jämförelse med skatt på annat kapital haltar på flera sätt. Om kursen på en aktie stiger samtidigt som utdelningen förblir oförändrad leder detta ju inte till ökad skatt. Den procentuella avkastningen sjunker, och skatten förblir oförändrad. Med den gamla S-märkta fastighetsskatten ansågs däremot ”avkastningen” stiga när priserna steg, trots att ”avkastningen” bestod i att bo i samma gamla hus som tidigare.
    6. Fastighetsskatten är ju inte den enda skatt som utgår på just bostäderna: det börjar med 25 procents moms vid byggandet, sedan kommer en och en halv procents lagfartsavgift vid köpet (gäller småhus), två procent på pantbrev (dito), fastighetsskatt och till sist reavinstskatt som inte tar hänsyn till innehavstidens längd och penningvärdets förändring. Till detta kommer skatter på uppvärmning, sophämtning och så vidare. I själva verket är ingenting så hårt beskattat som just bostäderna. Man kunde tro att politikernas främsta mål är att avhålla människor från den skadliga vanan att bo.
    7. För mig är det omöjligt att begripa varför S-politiker som ständigt ordar om att främja välfärden har så svårt att förstå att människors hem är en av de viktigaste delarna av välfärden. Att beskatta hemmen ännu hårdare efter ett godtyckligt system som inte har någonting att göra med de boendes eget agerande eller egen ekonomi – är det verkligen socialdemokratisk politik?

    • Marika

      Ledsen Inga-Lisa, det är en avkastning att bo. Du kan ogilla det, men så ligger det till.

      (För tydlighetens skull: detta faktum har egentligen inget att göra med kostnaden att bo i ägt respektive hyrt boende. Så den jämförelsen borde jag kanske inte ha gjort. För att göra fastighetsskatten tydligare till en avkastningsskatt borde den möjligen baseras på något annat än taxeringsvärdet. Hur det än är med den saken kvarstår faktum: det är en avkastning att bo i ett hem man äger själv.)

  13. Inga-Lisa Sangregorio

    Då är det väl en avkastning att cykla om man äger en cykel? Att använda sin dator, sin mobil, sin bil?
    Tja, varför inte? ”Avkastningen” på vår gamla diskmaskin, som jag kastade ut efter att ha besökt ett av dåvarande Riksskatteverkets seminarier för journalister, antogs vid den tidpunkten, för kanske femton-tjugo år sen, vara närmare 9000 kronor om året.
    Jag har inte sagt att man inte alls bör beskatta fastigheter, däremot att den gamla fastighetsskatt som vänstern fällt så många tårar över och så gärna skulle vilja återinföra var fullkomligt hårresande i sin orättvisa och totala brist på logik. Jag har skrivit utförligt om detta i Tiden (1/2004).
    Vill man ha en boskatt (bättre ord än fastighetsskatt) som ger tillräckligt stora skatteinkomster för att möjliggöra ytterligare stora sänkningar av inkomstskatterna måste man rimligtvis beskatta alla typer av bostäder mycket hårdare än idag. Återstår att förklara varför det skulle vara så mycket bättre än att beskatta inkomsterna.
    Den enda koppling jag kan se mellan fastighetsskatt och arbete är den som kolonialmakterna använde sig av när de införde en hyddskatt för att tvinga de lata infödingarna att arbeta mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s