”Valet handlar om att antingen värna välfärdens kärna, eller att bygga ut bidragssystemen för dem som inte arbetar. Socialdemokraterna väljer ju den senare vägen och vill bygga ut a-kassan för dem som tjänar ganska mycket”. Så sa Per Schlingmann när han blev intervjuad av Annika Lantz tidigare i år. ”Man måste vara ärlig och våga säga att under de kommande åren finns inget skattesänkningsutrymme. Varje krona som går att skrapa ihop måste gå till välfärdens kärna”, sa Thomas Östros i samband med att regeringen presenterade sina senaste skattesänkningar.

”Välfärdens kärna” är inte ett nytt begrepp, men det har förmodligen aldrig använts så flitigt som det senaste året. Moderaterna började. Nu tävlar även Socialdemokraterna om att säga det oftast. Som framgår av citaten ovan kan det användas lite som det passar, både till höger och vänster. Hur kommer det sig? Och vad betyder det egentligen?

Enligt en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting tror de flesta svenskar att mindre än hälften av kommuners och landstings utgifter går till vård, skola och omsorg – det som många skulle definiera som ”välfärdens kärna”. Sanningen är att dessa verksamheter står för hela 90 procent av kommunernas och landstingens budgetar. Det är något som bara tre procent av svenskarna känner till. Såhär fördelar sig den genomsnittliga svenska kommunens driftkostnader (statistik från SCB):

driftkostnader

En tredjedel av kommunens budget går alltså till äldreomsorg och funktionshindrade. Nästan lika mycket går till utbildning. Sådant som till exempel av Timbro gärna lyfts fram som vidlyftigheter inom den kommunala ekonomin, typ kultur- och fritidsverksamhet, utgör i själva verket bara några få procent av budgeten. Det är alltså ett missförstånd att det skulle finnas mycket pengar att spara in på t ex simhallar, bibliotek och ekonomiskt bistånd (socialbidrag).

Undersökningen från SKL visar att folk i allmänhet inte känner till detta. Antagligen tror många svenskar att mycket av de offentliga utgifterna istället går till a-kassa, socialbidrag och sjukförsäkring. Det är denna föreställning Per Schlingmann spelar på när han säger till Annika Lantz att man i skolorna inte upplevde att den socialdemokratiska regeringen sköt till mer pengar ”därför att alla resurserna gick väldigt mycket till människor som inte arbetade”.

År 2008 uppgick utbetalningarna i a-kassan till en halv procent av BNP. Det är förstås väldigt mycket pengar. Men knappast det svarta hål Per Schlingmann vill få det till.

Diagrammet här nedanför, som kommer från DN, är en av mina favoritbilder. Den säger så mycket om skillnaderna mellan höger och vänster att den egentligen förtjänar ett eget inlägg.

skattevilja4

Bilden visar att när det gäller vissa välfärdsområden finns det i princip inga skillnader mellan blocken när det gäller huruvida man vill satsa mer eller skära ner. Allra tydligast gäller det skolan: en majoritet bland såväl höger- som vänsterväljare vill hellre höja skatterna än spara in på kostnaderna. Även för sjukvård, pensioner och polisen är skatteviljan relativt likartad. Men sedan slutar likheterna. Borgerliga väljare kan i betydligt lägre grad än vänsterväljare tänka sig att betala mer i skatt för exempelvis a-kassa, sjukpenning, social- och bostadsbidrag. Tvärtom vill fler hellre skära i utgifterna på dessa områden.

För mig är detta en perfekt illustration av vad moderater menar när de pratar om ”välfärdens kärna” (eller ”arbetslinjen”, som det kallades 2006 – i grunden är det exakt samma argument). Det handlar om ett samhälle utan transfereringar, eller snarare utan de transfereringar som bara går till vissa: de sjuka, de arbetslösa, de fattiga. De delar av välfärden som de flesta har behov av ibland, typ skola, ålderspensioner och sjukvård, dem finns det bred uppslutning kring (ironiskt nog ett starkt argument för den generella välfärd som socialdemokratin förespråkat och högern historiskt sett ofta varit emot. Men det är en annan historia). Man vinner inga val på att föreslå skattesänkningar som drabbar dessa områden. Slaget står om transfereringarna.

Det finns de som inte tycker att sossar ska använda begreppet ”välfärdens kärna”, eftersom det påstås vara ett borgerligt begrepp. Jag tror det vore ett misstag. ”Välfärdens kärna” betyder ingenting i sig, det saknar en klar definition. Däremot verkar det ju helt galet att vara emot ”satsningar på välfärdens kärna”, även om säkert moderaterna skulle gilla att framställa det som om vi var det.

Alltså: låt oss fylla begreppet med den innebörd vi själva vill. Självklart ingår a-kassa, socialbidrag och sjukpenning i välfärdens kärna. Vi vet ju att hela välfärden hänger ihop, eller hur? Urholkad a-kassa och socialförsäkringar gör att klyftorna i samhället ökar, och stora klyftor kostar pengar, genom exempelvis sämre skolresultat, fler sjuka och högre brottslighet.

”Man måste hitta nya ord. Politiken tar sältan ur så många ord”, har socialdemokraternas valgeneral Bo Krogvig sagt. Jag vill inte påstå att just ”välfärdens kärna” någonsin har varit ett särskilt salt begrepp. Men jag tycker inte vi ska låta moderaterna sno det.

Huddingeperspektiv, Alliansfritt Sverige, Lindahls blogg, Magnus Johansson bloggar om välfärdens kärna.

Andra bloggar om , , , , , . Rödgrönt. Intressant?