Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e

Jag var barn under ett 80-tal som hade två tv-kanaler, söndagsstängda mataffärer, lyxskatt på smågodis och där det var omöjligt att välja en annan vårdcentral än den man blev tilldelad. Sen kom 90-talskrisen. Allt sånt som tidigare varit för sant-taget blev plötsligt osäkert. Specialläraren, fluortanten och sjukskrivning utan karens – allt detta man trodde skulle finnas där för evigt – plötsligt var de bara borta. Min generation växte inte upp rädda för bomben – vi lärde oss istället frukta arbetslösheten.

Jag var tonåring under ett 90-tal då ”sosse” var det töntigaste, omöjligaste man kunde vara. Det blåste nya, friska vindar, och de kom högerifrån. Anders Borg pratade östgötska och förespråkade nattväktarstaten. Att vara nyliberal var helt enkelt det modernaste som fanns. Nyliberalerna sa: du kan få välja vårdcentral. Du kan få välja tv-kanal. Du kan få tag i sköljmedel utan att behöva lämna landet.

Jag förstår att folk lyssnade. Jag tror att de var utsvultna. Kanske är det därför vissa av de marknadsorienterade reformer som socialdemokratiska regeringar genomförde under 90-talet gick så långt. Det fanns helt enkelt en så stor längtan efter det nya – och en smärtsam insikt om bristerna i det gamla.

Den gamla socialdemokratin byggde på ett industrisamhälle med begränsade inslag av globalisering. Därför fungerade den allt sämre, ju mer globaliseringen växte. Under 1990-talet påbörjades en socialdemokratisk förnyelse som tog hänsyn till detta. Jag var inte med i politiken då, men jag tänker mig att det måste ha varit roligt. Och bråkigt. Lite av en nybyggartid. Men också en tid av ett växande, gnagande tvivel: funkar fortfarande det vi tror på? Funkar politiken? Eller är det som de där nyliberalerna säger – att marknaden är överlägsen allt?

Nu är det rätt länge sen det var 90-tal. Allt det som var nytt då – friskolor, privata elbolag och 779 premiepensionsfonder att välja mellan, det är inte nytt längre. Det är inga nya, fräscha idéer, utan vardag. Det är inga teoretiska modeller, utan verklighet. Vi vet att en del av reformerna blev bra – andra inte. Var vi än står politiskt kan ingen förneka att det fortfarande finns olösta samhällsproblem. Det är inte som att 90-talets lösningar fixade rubbet.

På 1990-talet stod högern för det nya. Efter decennier av överdriven tro på det offentliga kom verkligheten ikapp, och man började pröva marknadslösningar på fler områden. Men det där med balans är svårt. Pendeln slog över – plötsligt skulle marknaden fixa allt. Och där är vi idag. Trots kraschad finansmarknad och galopperande klimatkris är ”marknaden” det enda vi har att hålla i handen.

Under de senaste månaderna har media uppmärksammat både de stora vinster skattefinansierade välfärdsföretag gör och de dumideologiska avknoppningar som borgerliga kommuner genomfört. Diverse oönskade konsekvenser av marknadstänk inom välfärden har dykt upp på flera håll: betygsinflation som effekt av skolkonkurrens. Uteblivna biståndseffekter som följd av att bistånd bedrivs via riskkapitalfonder. Chockhöjda priser på familjerådgivning, som följd av att kostnaderna skenade när kundvalsmodell infördes. Etc.

Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.

Socialdemokratin har inte hittat en tydlig linje i den här frågan. Förhoppningsvis gör vi det under den pågående kongressen. Jag tror det vore ett misstag att säga att vinst av skattepengar inte är ett problem. Det finns en rädsla i socialdemokratins hantering av denna fråga – plötsligt blir det 1990-tal och den stora ideologiska striden Privat vs Offentligt all over again. ”Vi ska inte prata driftsformer, vi ska prata kvalitet”, är ett ständigt återkommande mantra. Nähä. Varför då? Driftsformerna är oupplösligt sammankopplade med såväl kvalitet som kostnad. De är omöjliga att separera.

Jag kan förstå att borgerliga ledarskribenter sätter stämpeln ”tillbaka till 1970-talet” och ”de vill förbjuuuda vinster!” på allt som andas det minsta ifrågasättande av status quo. Jag tycker att det är lite mer konstigt att socialdemokrater ibland reagerar på samma sätt. Det är inte 1990-tal längre. Att vilja tala om privatiseringens effekter är inte samma sak som att önska sig en tidsmaskin till 1950-talet. Striden om privat-offentligt är redan vunnen – segraren blev ”både och” – nu är det dags att gå vidare och skapa hållbara regler.

Det är mycket, mycket länge sedan socialdemokratin satte dagordningen för det politiska samtalet. Jag tror vi har en chans nu. Dagens förstagångsväljare är ovanligt rödgröna. Så såg det inte ut för tio år sedan. Jag tror att de unga är de som först känner när vinden har vänt. Är man född kring 1990 har man vuxit upp med friskolor, nedskärningar, femtio olika kaffesmaker och tusen olika tv-kanaler. Man gillar valfrihet, men man vet att det privata i sig inte är mer magiskt än det offentliga. Här någonstans tror jag socialdemokratins ”window of opportunity” finns. Om vi bara vågar? Om jobbkongressen bara vågar? Jag är inte säker. Men jag hoppas.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

Andra bloggar om socialdemokratisk förnyelse, jobbkongress, jobbkongressen, avknoppningar, marknaden, socialdemokraterna, 1990-tal, privatiseringar, välfärd. Rödgrönt. Intressant?