Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e

frågetecken med ros2Jag var barn under ett 80-tal som hade två tv-kanaler, söndagsstängda mataffärer, lyxskatt på smågodis och där det var omöjligt att välja en annan vårdcentral än den man blev tilldelad. Sen kom 90-talskrisen. Allt sånt som tidigare varit för sant-taget blev plötsligt osäkert. Specialläraren, fluortanten och sjukskrivning utan karens – allt detta man trodde skulle finnas där för evigt – plötsligt var de bara borta. Min generation växte inte upp rädda för bomben – vi lärde oss istället frukta arbetslösheten.

Jag var tonåring under ett 90-tal då ”sosse” var det töntigaste, omöjligaste man kunde vara. Det blåste nya, friska vindar, och de kom högerifrån. Anders Borg pratade östgötska och förespråkade nattväktarstaten. Att vara nyliberal var helt enkelt det modernaste som fanns. Nyliberalerna sa: du kan få välja vårdcentral. Du kan få välja tv-kanal. Du kan få tag i sköljmedel utan att behöva lämna landet.

Jag förstår att folk lyssnade. Jag tror att de var utsvultna. Kanske är det därför vissa av de marknadsorienterade reformer som socialdemokratiska regeringar genomförde under 90-talet gick så långt. Det fanns helt enkelt en så stor längtan efter det nya – och en smärtsam insikt om bristerna i det gamla.

Den gamla socialdemokratin byggde på ett industrisamhälle med begränsade inslag av globalisering. Därför fungerade den allt sämre, ju mer globaliseringen växte. Under 1990-talet påbörjades en socialdemokratisk förnyelse som tog hänsyn till detta. Jag var inte med i politiken då, men jag tänker mig att det måste ha varit roligt. Och bråkigt. Lite av en nybyggartid. Men också en tid av ett växande, gnagande tvivel: funkar fortfarande det vi tror på? Funkar politiken? Eller är det som de där nyliberalerna säger – att marknaden är överlägsen allt?

Nu är det rätt länge sen det var 90-tal. Allt det som var nytt då – friskolor, privata elbolag och 779 premiepensionsfonder att välja mellan, det är inte nytt längre. Det är inga nya, fräscha idéer, utan vardag. Det är inga teoretiska modeller, utan verklighet. Vi vet att en del av reformerna blev bra – andra inte. Var vi än står politiskt kan ingen förneka att det fortfarande finns olösta samhällsproblem. Det är inte som att 90-talets lösningar fixade rubbet.

På 1990-talet stod högern för det nya. Efter decennier av överdriven tro på det offentliga kom verkligheten ikapp, och man började pröva marknadslösningar på fler områden. Men det där med balans är svårt. Pendeln slog över – plötsligt skulle marknaden fixa allt. Och där är vi idag. Trots kraschad finansmarknad och galopperande klimatkris är ”marknaden” det enda vi har att hålla i handen.

Under de senaste månaderna har media uppmärksammat både de stora vinster skattefinansierade välfärdsföretag gör och de dumideologiska avknoppningar som borgerliga kommuner genomfört. Diverse oönskade konsekvenser av marknadstänk inom välfärden har dykt upp på flera håll: betygsinflation som effekt av skolkonkurrens. Uteblivna biståndseffekter som följd av att bistånd bedrivs via riskkapitalfonder. Chockhöjda priser på familjerådgivning, som följd av att kostnaderna skenade när kundvalsmodell infördes. Etc.

Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.

Socialdemokratin har inte hittat en tydlig linje i den här frågan. Förhoppningsvis gör vi det under den pågående kongressen. Jag tror det vore ett misstag att säga att vinst av skattepengar inte är ett problem. Det finns en rädsla i socialdemokratins hantering av denna fråga – plötsligt blir det 1990-tal och den stora ideologiska striden Privat vs Offentligt all over again. ”Vi ska inte prata driftsformer, vi ska prata kvalitet”, är ett ständigt återkommande mantra. Nähä. Varför då? Driftsformerna är oupplösligt sammankopplade med såväl kvalitet som kostnad. De är omöjliga att separera.

Jag kan förstå att borgerliga ledarskribenter sätter stämpeln ”tillbaka till 1970-talet” och ”de vill förbjuuuda vinster!” på allt som andas det minsta ifrågasättande av status quo. Jag tycker att det är lite mer konstigt att socialdemokrater ibland reagerar på samma sätt. Det är inte 1990-tal längre. Att vilja tala om privatiseringens effekter är inte samma sak som att önska sig en tidsmaskin till 1950-talet. Striden om privat-offentligt är redan vunnen – segraren blev ”både och” – nu är det dags att gå vidare och skapa hållbara regler.

Det är mycket, mycket länge sedan socialdemokratin satte dagordningen för det politiska samtalet. Jag tror vi har en chans nu. Dagens förstagångsväljare är ovanligt rödgröna. Så såg det inte ut för tio år sedan. Jag tror att de unga är de som först känner när vinden har vänt. Är man född kring 1990 har man vuxit upp med friskolor, nedskärningar, femtio olika kaffesmaker och tusen olika tv-kanaler. Man gillar valfrihet, men man vet att det privata i sig inte är mer magiskt än det offentliga. Här någonstans tror jag socialdemokratins ”window of opportunity” finns. Om vi bara vågar? Om jobbkongressen bara vågar? Jag är inte säker. Men jag hoppas.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

Andra bloggar om , , , , , , , , välfärd. Rödgrönt. Intressant?

About these ads

21 kommentarer

Filed under Socialdemokraterna

21 responses to “Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e

  1. Äntligen en socialdemokratisk röst som vågar se sanningen om sambandet mellan vinst och driftsfofrmer i vitögat.

    http://www.s-info.se/silfverstrand

  2. Jag tror att vi har tagit ett myrsteg i rätt riktning på kongressen.

    Riktlinjer är antagna och nu gäller det för oss som orkar jobba i folkbildningen att ta initiativet för att ta några ordentliga kliv i samma riktning.

    Vi har rådslagsmaterialet och arbetarrörelsens tankesmedja att kolla i. För att inte tala om Olof Palmes Ernst Wigforss och Hjalmar Brantings visionära skrifter……

  3. Du har så rätt! Hur tycker du att resultatet från Jobbkongressen blev? Nog kom vi åtminstone ganska nära ”Man gillar valfrihet, men man vet att det privata i sig inte är mer magiskt än det offentliga.”

    / Erik

    • storstadspolitik

      Jo, jag håller med. Men tycker också att läget fortfarande är rätt öppet – många av skrivningarna kan man tolka på flera sätt. Så det finns fortfarande en del konkret innehåll att fylla dem med. Men på det stora hela känns det rätt bra!

  4. Charlie

    Jag tror att det vore ett stort misstag hos socialdemokratin om den började fjärma sig från privata driftformer. Problemet med den offentliga verksamheter är att det alltför länge varit en skyddad stuga där ett förändringstryck inte existerat. Har man haft ett problem så har det alltid lösts med mer pengar, oavsett anledning, men vilken annan verksamhet har den lyxen?

    Capio S:t Göran lyckades två dagar före valet få titeln Sverige bästa hjärtintensiv. Samtidigt levererar sjukhuset enorma vinster till sina ägare. Betyder det att landstinget slösar bort stora summor på sjukhuset?

    Egentligen inte. Sjukhuset får mindre pengar än motsvarande läkarbesök inom landstinget men då det drivs bättre så klarar man sig på betydligt mindre pengar. Man ger helt enkelt effektivare vård till mindre pengar eller mer vård för samma pengar (om man vill se det så).

    Samtidigt är vården helt landstingsfinansierad och sjukhuset fungerar i sina möten med kunderna (de sjuka) på exakt samma sätt som den landstingsdrivna vården.

    Det hela fungerar därför att landstinget historiskt inte dragit till sig de duktigaste medarbetarna på administrativ nivå. Man har inte kunnat erbjuda konkurrensmässiga löner samtidigt som ledande befattningar tillsatts på andra grunder än kompetens, alltför ofta politiska.

    Det borde vara lärdomen för socialdemokratin. Att man måste rensa upp i den offentliga verksamheten så att man kan använda pengarna effektivt. Det skall inte längre handla om ”våra” pengar utan om ”skattebetalarnas” pengar.

    • Marika

      Mitt inlägg handlar inte om att fjärma sig från privata driftsformer. Det var det debatten handlade om på 90-talet, det är dags att gå vidare nu.

      Idag ser vi alltför många exempel på hur skattemedel används ineffektivt genom både utförsäljningar av offentlig verksamhet till underpris, och genom att miljarder skattekronor försvinner i vinst i privata företag.

      Läs gärna mer om detta tex här:

      http://storstad.wordpress.com/2010/08/08/vardslos-hantering-av-skattepengar-inte-samma-sak-som-valfrihet/

      eller här:

      http://storstad.wordpress.com/2010/03/15/sloso-ett-stralande-initiativ/

      • Charlie

        Och mitt svar handlade inte om 90-talets politik utan om hur Socialdemokraterna agerat under den här mandatperioden och jag tror att det är det agerandet som gjort att Socialdemokraterna inte lyckats sätta dagordningen.

        Man har försvarat en politik som indirekt är ett vansinnigt slöseri med dina och mina pengar och då ekar kritik över de verksamheter som sålts till underpris väldig ihåligt. För att lösa problemet måste man först ompröva sin politik och acceptera att konkurrens är bra för alla verksamheter för att sedan kunna formulera en politik för hur man skall kunna övervaka så att konkurrensen följs.

      • Marika

        Jag blir lite osäker över om du öht läst mina länkar, men isf undrar jag om du inte har något alls att säga om det slöseri med skattepengar som försiggår idag i den privat drivna välfärden? Det är mycket större än att bara handla om försäljningar till underpris.

        Sen lärde iaf jag mig redan på nek A att konkurrens enligt grundläggande nationalekonomisk teori inte alls alltid är bra för alla verksamheter. Se tex här för en genomgång:

        http://storstad.wordpress.com/2010/02/10/vard-ar-ingen-vanlig-vara-enligt-skolboken/

        Marknadsfundamentalism är lika ointelligent som planekonomi. Vore skönt om man kunde ha en diskussion bortom slagorden.

      • Charlie

        Jag har läst dina poster, både här och om vården, och det jag reagerar över är vad som annars skulle kunna kallas för ett tunnelseende. Man vill inte se problemet därför att ens världsbild inte passar in.

        Att ta upp vården som ett exempel är rätt intressant, speciellt som du refererar till en amerikansk ekonom vars teorier är baserade på 1963 års sjukvård. Den avknoppning som skett, exempelvis genom Capio S:t Göran, har inte alltid varit perfekt men den har inte ändrat situationen jämfört med landstingsdriven vård enligt de scheman du räknar upp. Först och främst kan man inte använda samma teorier därför att vårdapparaten är så pass annorlunda här och nu än där och då men vi kan väl göra vårt bästa.

        Landstinget iklär sig försäkringsbolagets roll för den mesta vården i Stockholm, de som bestämmer vad som skall göras och hur mycket det skall ersättas med. Oavsett utövare (sjukhusen behandlas som egna ekonomiska enheter även om deras ekonomiska ramar fortfarande sätts i femårsintervaller av landstingen) så finns risken att läkaren hjälper en patient med mer än landstinget prioriterar och skriver ut en bättre medicin än staten vill subventionera. Något du däremot råkat ut för är läkarkartellen, men den är ett resultat av Socialdemokraternas agerande när de begränsade antalet platser på läkarprogrammen i enlighet med vad läkarförbundet ville. Således uppstår dina farhågor redan i dagens landstingsstyrda vård, med en sak glömde du.

        Den första stat som skaffade sig en statsskuld var Romarriket och det var därför att de upprättade en statsbudget. Tidigare så hämtade man in pengar när något behövdes göras alternativt betalades med makthavarens egna kassakistor, men nu tog man in skatt och gav ut summor till olika avdelningar. Om pengarna inte användes så fick man en lägre summa nästa gång – voila så skapade man incitament att göra av med alla pengar. Gjorde man av med för mycket pengar däremot så fick man låna, vilket ledde till en slösaktig kultur.

        Eftersom landstingen sällan lockar de bästa administratörerna och de mest kompetenta cheferna, för att inte tala om hur de nedprioriterar sina anställdas kompetensutveckling, så utvecklas inte vården på samma sätt som i konkurrensutsatta marknader. Dessutom har man länge kunnat arbeta i sin skyddade verkstad med budgetramar som alltför ofta överskreds. Det är anledningen till varför ”privata” vårdföretag kan uppstå och generera vinst. De ordnar helt enkelt verksamheten på ett mycket bättre sätt än vad det offentliga förmår (här ligger även en politisk dimension om att inte gå emot facken och dra ner på överflödig personal) varvid den lyckas med konsten att leverera vård billigare än vad landstingen själva kan samtidigt som de kan skapa utrymme för egen vinst.

        Och det här är själva kärnan i debatten. De offentliga verksamheterna har levt i en skyddad verkstad där de sällan effektiviseras. Alltför ofta är svaret på alla brister detsamma som Vänsterpartiet alltid säger, nämligen att hälla mer av skattebetalarnas pengar på ineffektiva lösningar. Men till skillnad från några decennier sedan så är skattebetalarna allt mer välutbildade och kan se igenom det slöseri som sker på många ställen.

        Därför borde framtidens politik, oavsett vem som genomför den, inte inrikta sig på att problematisera vinst inom välfärden utan istället ifrågasätta varför många privata entreprenörer lycka skapa en vinst ändå. Är det så att man skapat vinsten genom en försämrad välfärd så måste man skapa kontrollorgan som ser till att man inte kan tjäna pengar genom att ge sämre välfärd för samma pengar, men har man lyckats skapa vinsten genom att effektivisera och därigenom erbjuda mer eller bättre välfärd för samma pengar så måste man istället låta samma kontrollorgan som ovan granska kommunerna och deras förehavanden för att förstå varför.

      • Marika

        ”det jag reagerar över är vad som annars skulle kunna kallas för ett tunnelseende” skriver du, och jag reagerar på precis samma sak hos dig.

        Vi har helt olika ideologisk ståndpunkt du och jag. Det du presenterar är inte fakta, utan en ideologisk tolkning av fakta. Inget fel med det, men jag håller inte med dig.

        Sen tycker jag väl inte det är helt seriöst att avfärda Nobelpristagaren Arrow med att han var aktiv på 1960-talet. Han beskriver grundläggande funktioner hos marknaden, inte mekanismer som är tidsspecifika. Noterar också att du inte direkt bemöter hans argument.

        Du skriver många saker som om de vore sanningar trots att många lika gärna kan hävda motsatsen: tex att landstingen ”sällan lockar de bästa administratörerna och de mest kompetenta cheferna” – hur vet du det?

        Också intressant att du tycker att gigantiska statliga kontrollorgan är en bra lösning på att hålla koll på kvaliteten. Håller visserligen med dig om att det är nödvändigt ju fler alternativen blir, men du kan ju inte bortse från att det är en ganska stor kostnad för skattebetalarna, som samtidigt tenderar att likrikta och detaljstyra de olika verksamheterna.

        Hur som helst – problemet med dagens system är ju att när privata välfärdsföretag ev effektiviserar verksamheten, så kommer det varken brukare eller skattebetalare till del, utan enbart ägarna. Detta är kärnpunkten i min kritik och du bemöter den inte. Jag ser gärna att man skapar system för att se till att effektiviseringsvinsterna, oavsett om de sker i kommunal eller privat verksamhet, kommer dem som betalar till del.

        Slutligen vill jag säga att poängen med att vi har olika partier är att de ska tycka just olika. Jag kan inte förstå alla dem som tycker att socialdemokratin för att förnya sig måste bli exakt som moderaterna. Du har av allt att döma en högerideologi – det känns rätt naturligt att du inte kommer att gilla S. Det finns inga problem med det, men det blir lite lustigt när du menar att S nödvändigtvis måste närma sig just din ideologiska position.

      • Charlie

        Hur svarar jag på det. Visserligen har jag en ”höger”-ideologi bakom mig men viss fakta går att urskilja.

        Konkurrensutsatta marknader har lägre kostnader, även inom den offentliga sektorn. Samtidigt är lönerna högre. Så långt fakta.

        Att S:t Göran effektiviserat vårdapparaten är också något som kommer skattebetalarna tillgodo. De har genomfört förändringar som inget annat sjukhus i regionen lyckats med och till priset att man kan sälja billigare vård till landstinget (jämfört med den summa de egenägda sjukhusen får). Således har effektiviseringen som endast genomförts av det privatdrivna sjukhuset lett till billigare och bättre vård för landstinget – oss alla. Vilket jag fick för mig var huvudspåret i ditt svar.

        Vad gäller kontrollorgan och liknande så behöver de inte vara gigantiska men tillräckligt stora för att kunna överse att resurser används effektivt. Problemet är att dylika kontrollorgan behövs även i det mest kollektivt ägda samhället också därför att de flesta människor är stolta varelser som alltför ofta hårdnackat håller på idéer som gör saker och ting dyrare än vad det behöver vara.

        Och vad beträffar administratörer så är det en kvalificerad gissning baserad på att landstingen sällan betalar konkurrenskraftiga löner kombinerat med de åsikter folk luftar om de politiker och politiskt tillsatta som styr organisationerna inom landstingen. Alltför ofta saknar de insikt samtidigt som den egna stoltheten förhindrar folk att ändra på dåliga idéer. Ett bra exempel på detta är de femårsplaner som fortfarande tillämpas när det kommer till resursfördelning mellan sjukhusen i Stockholms Läns Landsting där systemet inte är flexibelt även om kundunderlaget (patienterna) idag får välja (och där politikerna idag förvägrar sjukhusen att säga att de har fullt därför att principen säger att folk skall få välja samtidigt som populära avdelningar inte får mer pengar).

        Slutligen, jag tycker det är bra att det finns många olika åsikter för det breddar diskussionen. Däremot försöker jag ge en inblick i hur väldigt många människor runt om i Stockholm verkar tycka och på vilka grunder folk agerar. Visserligen vore det en förlust för mig om De rödgröna använde idéerna på S och därigenom återtog makten men resultatet skulle ändå bli en politik som kunde ta ansvar i dagens globaliserade värld.

      • Marika

        ”Konkurrensutsatta marknader har lägre kostnader, även inom den offentliga sektorn. Samtidigt är lönerna högre. Så långt fakta.”

        Nej, det är inte fakta, det är din ideologiska uppfattning. Det finns en lång rad studier som visar att offentligt driven vård är mer kostnadseffektiv än privat.

        ”Cautious conclusions are that public provision may be potentially more efficient than private” är exempelvis slutsatsen av denna gigantiska metastudie av 317 olika studier:

        http://ideas.repec.org/a/wly/hlthec/v17y2008i10p1107-1128.html

        eller för ett mer lokalt exempel, jag citerar: ”Skillnaderna mellan privata och offentliga vårdgivare pekar åt olika håll. Offentliga vårdgivare hade under perioden före Vårdval en högre produktivitet, medan de privata förbättrat sin produktivitet efter införandet av reformen, med resultatet att inga signifikanta skillnader föreligger mellan ägandeformer under år 2008″.

        http://www.folkhalsoguiden.se/Rapport.aspx?id=3381

        Dessutom bemöter du fortfarande inte att de system vi har idag ser till att ev effektivieringsvinster i privat välfärd läcker ur den till privata ägare, vilket trots allt måste betraktas som synnerligen ineffektivt för skattebetalarna. Du talar om ett enskilt exempel som upphandlas, men grejen är ju att väldigt mycket privat driven välfärd inte upphandlas. Därmed finns ingen möjlighet för det offentliga att ”pressa priserna”. Det gäller all skola och mycket förskola och äldreomsorg.

        ”Däremot försöker jag ge en inblick i hur väldigt många människor runt om i Stockholm verkar tycka och på vilka grunder folk agerar”. Tack för omtanken (eller ska jag säga klappen på huvudet?), men alltså, det är inte på grund av okunnighet jag är sosse dårå…

      • Charlie

        Låt mig återkomma om studien när jag läst igenom den, men beträffande Vårdval Stockholm så torde man väl behöva vänta längre än 2 år innan statistiskt säkerställda förändringar i genomsnittlig produktivitet och kostnadsförändringar går att skönja? Däremot kan man, återigen, se S:t Göran som ett extremt bra exempel – vilket leder till det du sa att jag inte svarade på.

        S:t Göran genomför omfattande effektiviseringar, effektiviseringar som inte skett hos något landstingsdrivet sjukhus i Stockholmsregionen. Värdet av dessa effektiviseringar kommer skattebetalarna till del (jämfört med om sjukhuset hade drivits som de övriga sjukhusen) på det sätt att landstinget betalar S:t Göran mindre pengar för samma vård, en vård som dessutom i många fall är betydligt bättre. Om 2 år kommer avtalet med S:t Göran att förhandlas om och då kommer kostnaden för vården troligtvis pressas mer, vilket leder till att skattebetalarna återigen får mer vård för pengarna. Visserligen tjänar privata ägare en liten vinst på verksamheten men den vinsten har uppstått därför att sjukhuset haft driva ägare utan politiska agendor som vågat göra smärtsamma förändringar och skulle med viss sannolikhet inte skett ifall sjukhuset behållits i landstingets regi.

        Vad beträffar den offentliga verksamheten i skolor så ”upphandlas” den – kommunerna säger hur mycket de är beredda att betala för en skolplats i mycket baserat på vad kommunerna fått betala tidigare och sedan kan enskilda skolor konkurrera med detta. Något man däremot borde kunna göra (men inte gjort) är att tvinga företagen att deponera vinstutbetalningar hos länsstyrelserna i tre år och endast ge tillbaka pengarna om skolan presterar bra resultat. Det är däremot en annan fråga än driftform, men ett ställningstagande jag tycker Alliansen borde ta och som jag inte förstår varför S inte tar – givet att S tror på friskolereformen.

      • Marika

        Att det finns enskilda goda exempel har jag aldrig förnekat. Men det intressanta är trots allt helheten, och då är naturligtvis vetenskapliga studier som bygger på mer än bara ett exempel betydlig mer intressanta.

        Nej, skolor upphandlas inte. Självklart är det teoretiskt möjligt att sänka skolpengen om man tror att den tidigare varit för hög, vilket ju skulle vara den rimliga konsekvensen av att vissa utförare varit bra på att effektivisera verksamheten enligt ditt förslag. Men för alla oss som tror på ekonomiska incitament känns inte det särskilt realistiskt. Vilken privat utförare är intresserad av att effektivisera om det enda det leder till är att ersättningen sänks nästa år?

      • Charlie

        Kommunerna måste säkerställa att alla elever får en plats i skolan – således kan de inte sänka skolpengen under det värde som skolan själv kan producera kvalitativ utbildning.

        En annan leverantör av utbildning som väljer andra vägar till kvalitativ utbildning kan skapa ett förändringstryck på hela marknaden, inklusive inom den kommunala skolan, varvid effektiviseringar på lång sikt kan sänka kostnaden för utbildning (alternativt höja kvalitetskraven på alla utövare). Som alla konkurrensutsatta marknader.

      • Marika

        ”En annan leverantör av utbildning som väljer andra vägar till kvalitativ utbildning kan skapa ett förändringstryck på hela marknaden, inklusive inom den kommunala skolan, varvid effektiviseringar på lång sikt kan sänka kostnaden för utbildning”

        Obs KAN. Det har ju inte blivit så. Svenska elevers kunskaper är sämre än före friskolereformen och vad jag vet har inte en plats i skolan blivit billigare.

        ps Jag tycker också det är lite tråkigt att du så lättvindigt avfärdar KI:s utvärdering av Vårdval Stockholm. Du gillar bara fakta när det passar, eller?

      • Charlie

        Jag vill inte avfärda KI:s utvärdering av Vårdval Stockholm men jag vill påpeka att vi inte lär se några tydliga tendenser förrän vid nästa val.

        Vad beträffar den svenska elevens kunskapsnivå så har den befunnit sig på ett sluttande plan sedan skolan kommunaliserades samtidigt som det inte funnits något tydligt kontrollorgan över samtliga skolor. Istället har man (tills regeringen Reinfeldt) lagt allting i en samlad pott och hoppats på det bästa.

        Beträffande kostnad så vet jag inte hur mycket skolan kostade tidigare och kan därför inte räkna ut hur mycket den hade kostat i dagens pengavärde. Däremot ser jag (som växt upp i den kommunaliserade skolan) att kunskapsmålen höjts inom många sektorer (även om det inte ursäktar kunskapsbortfallet i andra ämnen).

  5. Pingback: Är du med i byggandet av framtidens Sverige? « Callenberg’s Blog

  6. Pingback: Välfärd är tillväxt – eller ska vi stanna vid status quo och nöja oss med det (en nedbantad välfärd som idag efter 4 år med nyliberalt/högerstyre)? « reflektioner och speglingar II…

  7. erik

    Riktigt bra skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s