Till dem som hävdar att klyftorna inte växer

(förändringar i procent)

Detta är SCB:s bild av hur regeringens förändringar av skatter, avgifter och transfereringar påverkar människors disponibla inkomster. Den visar tydligt att klyftorna enligt SCB förväntas växa under innevarande mandatperiod. Mer än så: Statistiken visar att det inte handlar om att ”folk blir rikare olika snabbt”, som vissa (Karl Malmqvist, Dick Erixon, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson m fl) gillar att hävda. Nej, de två lägsta decilgrupperna, dvs de 20 procent av befolkningen som har den allra lägsta disponibla inkomsten, deras inkomster har minskat de senaste åren, även i absoluta tal. Alla andras inkomster har ökat, men det står klart och tydligt att ökningarna är procentuellt sett större ju högre inkomst man har (för alla utom de allra rikaste 10 procenten).

Annorlunda uttryckt: Alla vi som befinner oss i de åtta översta decilgrupperna har tagit pengar rakt ur fickan på de två lägsta decilerna. Känns det bra? Nä.

SCB:s beräkningar är en prognos. Vad som blir det slutliga utfallet av mandatperioden vet vi först om några år. Men om vi kollar på det faktiska utfallet så långt som vi har data, så ser vi samma mönster. Nedanstående bild kommer från SNS Konjunkturrådsrapport. Den visar tydligt både att klyftorna växer snabbare efter 2006, och att de nedersta 25 procenten blir realt sett fattigare mellan 2006 och 2008 (de översta 10 procenten tappar visserligen mellan 2007 och 2008, vilket torde ha att göra med minskade kapitalvinster, men ligger fortfarande högre 2008 än 2006, vilket inte gäller för de nedersta 25 procenten).

Moderaterna fortsätter dock att hävda att deras skattesänkningar gynnar låginkomsttagare. Nya exempel på Moderaternas fejkretorik här, här, här och här. Arbetsgivarna använder alliansens skattesänkningar som argument för nollavtal i avtalsrörelsen (och glömmer som av en händelse att tala om hur ojämnt fördelade dessa skattesänkningar är).

Roligt och träffsäkert: Peter Andersson om en regering som skyller ifrån sig, om och om… och om igen… Alliansfritt Sverige om borgerliga skattesänkningar och om olika sätt att lösa bostadsbristen (inget av dem inkluderar nybyggnation). Och så något helt annat: Gillar tonen hos denna folkpartistiska blogg. Andreas Bergström tycker att relativ fattigdom visst är ett problem, men att det stora problemet är den ojämna fördelningen av annat än pengar i samhället. Och det håller jag ju egentligen med om. Den springande punkten är dock om man tror att pengarna har ett samband med allt det där andra (hälsa, kunskap, trygghet etc. Livschanser). Om man tror det så ser man en politik för minskade ekonomiska klyftor som ett sätt att utjämna också andra skillnader. Om man inte tror det kanske man hellre satsar på att t ex förbättra hälsan hos dem med sämst hälsa. Frågan är vilken väg som är mest effektiv?

Andra bloggar om ojämlikhet, klyftor, inkomstutveckling, inkomstskillnader. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Fattigdom i Sverige – statistiken

Det handlar inte om några enorma mängder, men de som hittar min blogg genom en sökmotor har oftast sökt på typ ”fattigdom i Sverige”. Jag tycker det är intressant. Uppenbarligen finns ett behov av att veta mer om just detta: hur stor är fattigdomen i Sverige? Hur definieras den? Hur många av de fattiga är barn?

Barnfattigdomen har jag skrivit om tidigare. Nu tänkte jag knåpa ihop ett blogginlägg som reder ut begreppen mer allmänt. Hoppas det kommer till användning.

Till att börja med: hur definierar man fattigdom? Världsbanken drar fattigdomsgränsen vid att leva på mindre än 1,25 dollar om dagen. Detta är absolut fattigdom och 1,4 miljarder av världens människor befinner sig i den, men ingen av dem bor i Sverige. För rika länder som Sverige talar man istället vanligen om relativ fattigdom.  Fast på officiell svenska kallas det förstås inte fattigdom. Såhär skriver regeringen i budgetpropositionen 2010: ”Vad som avses med låg ekonomisk standard är dock inte självklart och utvecklingen beror därför i stor utsträckning på hur gruppen definieras. Det vanligaste sättet är att sätta en inkomstgräns och betrakta alla som hamnar under denna gräns som låginkomsthushåll.”

I budgetpropositionen sätts denna gräns för ”låg ekonomisk standard” till 60 procent av medianinkomsten. Att definiera fattigdomsgränsen på det sättet innebär att den kommer att variera med den ekonomiska utvecklingen. När medianinkomsten stiger så kommer även låginkomstgränsen att röra sig uppåt.

Regeringens fattigdomsgräns motsvarar 9 535 kronor i månaden i disponibel inkomst (beräknat på detta). Med denna definition hade enligt regeringen drygt 12 procent av Sveriges befolkning en ”låg ekonomisk standard” år 2007. 1991 var motsvarande andel 7,5 procent. Fram till 2006 steg andelen fattiga till ca 10 procent, för att sedan – på ett enda år – göra ett skutt upp till 12,2 procent. Regeringen spår dessutom att andelen har fortsatt att öka under mandatperioden, så att den nu bör ligga på ca 13 procent:

(Källa här, s. 18) Ett annat sätt att mäta svensk fattigdom på är att ta reda på hur många som tar emot ekonomiskt bistånd (socialbidrag). År 2008 rörde det sig om 384 672 personer (inklusive barn), enligt Socialstyrelsen. För år 2009 kommer siffran att bli högre. Andelen fattiga varierar med konjunkturen. Men även 2007 – på toppen av högkonjunkturen – låg antalet biståndstagare runt 380 000.

Vilka är det som är fattiga? Framför allt ensamstående kvinnor med barn och personer över 75 (källa: Budgetpropositionen 2010).

Politiska beslut har mycket stor påverkan på människors inkomstnivåer, och på hur inkomsterna fördelar sig mellan olika grupper. Den nuvarande regeringen bedriver en politik som tydligt gynnar de som redan har höga inkomster. Detta framgår av följande diagram från Riksdagens utredningstjänst, som visar hur regeringens skattesänkningar har fördelats i befolkningen:

Alltså: Nästan 50 procent av de totala skattesänkningarna (jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt, sänkt statlig inkomstskatt etc) har gått till de 25 procent (kvartil 4) av befolkningen som tjänar mest. Samtidigt har bara 6 procent av de totala skattesänkningarna gått till de 25 procent som tjänar minst (kvartil 1). Detta är en uppenbart dålig politik för den som vill minska fattigdomen. Och naturligtvis har denna politik konsekvenser:

Blå linje: Högre tjänstemän. Gult: Samboende utan barn, 50-64 år. Rosa: Ensamboende kvinnor över 75 år. Grönt: Studenter.

TV4 har beställt statistik från SCB över inkomstutvecklingen för de grupper som hade de högsta respektive lägsta inkomsterna år 2006. Beställningen innefattar även en prognos över hur inkomstutvecklingen kommer att se ut under 2010. Bilden är tydlig: ”De som hade de bästa inkomsterna 2006 har också haft den bästa inkomstutvecklingen”, som TV4 uttrycker det.

Sammantaget innebär detta att den relativa fattigdomen ökar i Sverige – klyftorna växer.

Slutligen en obligatorisk varudeklaration: Det stämmer att det fanns fattiga även under socialdemokratiska regeringar. Det stämmer också att inkomstspridningen ökade även under socialdemokratiska regeringar. Detta betyder inte att jag är för fattigdom eller klyftor, trots att jag är jättemycket sosse. Jag är jättejättekritisk mot att socialdemokratin inte har gjort tillräckligt mycket i den här frågan. Men jag är ännu mer kritisk mot en borgerlig regering som accelererar denna utveckling. Klart slut.

Högerperspektiv på fattigdom: Karl Malmqvist, Niklas Frykman, Johan Hedin, Linuz Aggeborn.

Vänsterperspektiv på fattigdom: Claes Krantz, Veronica Palm, Karin Bergh, Kaj Raving.

DN skriver om amerikansk fattigdom. Östros om ökade klyftor.

Andra bloggar om fattigdom, ojämlikhet, budgetpropositionen. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Ojämlikhet handlar inte om vem som är coolast på skolgården

Idag skriver SvD:s ledarsida om The Spirit Level (Jämlikhetsanden). Förra veckan recenserades den i Aftonbladet. Dessutom har boken diskuterats en hel del i Obs i P1:s pågående serie om ojämlikhet. Har inte hunnit lyssna på programmen ännu, men de verkar spännande. P1 är för övrigt en av få media som återkommande diskuterar ojämlikhets- och klassfrågor på ett seriöst sätt.

Efter att ha debatterat The spirit level med Andreas Bergh här på bloggen (här, här och här) inser jag att boken har vissa metodologiska brister. Detta spelar dock mindre roll för bokens huvudsakliga poäng, eftersom det finns mycket annan forskning som visar att ojämlikhet de facto innebär sämre hälsa (för alla, dvs även de rikaste) i många länder.

Det hedrar SvD:s Maria Eriksson att hon åtminstone inte helt avfärdar The Spirit Levels slutsatser utan faktiskt diskuterar boken på ett seriöst sätt. Dock skyggar hon för bokens verkliga implikationer. Slutsatsen tycks vara att ”jaha, ojämlikhet får oss att må dåligt – tough shit”. ”Att ständigt bevaka eller försöka förbättra sin plats i hackordningen kan vara stressande. Men är inte detta något av människans predikament?” skriver Eriksson, och tycks därmed mena att det helt enkelt inte är nåt att göra åt. Men det är ju ett märkligt sätt att se på politik, och på mänskligheten. Det mesta vi människor ägnar oss åt, och i allra högsta grad politik, handlar ju om att bryta olika sorters ”predikament”. Hierarkier är inte mer ”naturligt mänskliga” än solidaritet och gemenskap. Däremot är det i högsta grad möjligt att åstadkomma politiska lösningar som uppmuntrar den ena eller den andra sortens beteende.

Avslutningen av Erikssons krönika om The Spirit Level är dock än svårare att ta på allvar. Eriksson refererar till Marie Söderqvist Tralaus totalsågade (GP, DN, AB)  bok ”Status – vägen till lycka” och menar att om The Spirit Levels budskap verkligen stämde så skulle människor sträva efter hög lön – medan de i själva verket (enligt Söderqvist Tralau) tycker att det är allmänbildning och ett gott föräldraskap som ger status.

Eh ja. För det första: Söderqvist Tralaus budskap bygger på opinionsundersökningar från hennes PR-företag United Minds. Det är erkänt svårt att mäta verkliga attityder genom opinionsundersökningar. Vad människor säger sig uppfatta som status är inte nödvändigtvis vad de verkligen uppfattar som status.

För det andra: ”Status – vägen till lycka” är ett debattinlägg av en PR-konsult. ”The Spirit Level” är en populärvetenskaplig framställning gjord av två etablerade forskare.

För det tredje: Vad har status överhuvudtaget med saken att göra?! ”Oavsett om det är lönen, bildningen eller tid för barnen som ger status är det ändå ganska sympatiska faktorer. De är betydligt lättare att påverka än klass, kön eller utseende, för att ta några andra exempel. Däremot får vi nog leva med att någon alltid anses vara coolast på skolgården”, skriver Eriksson, som om det var det det handlade om! The Spirit Level handlar om att ojämlika samhällen får människor att dö i förtid. Söderqvist Tralau diskuterar vad som ger cred-poäng bland lattemammor. Det är liksom inte jämförbart överhuvudtaget.

Jag tycker det känns som en ganska lågprioriterad politisk uppgift att få människor i allmänhet att känna sig coolare. Däremot anser jag det vara en i högsta grad prioriterad uppgift att människors livslängd och hälsa inte ska avgöras av deras klassposition. Allvarligt, har inte högern mer än såhär att komma med?!

Uppdatering 100203: Idag recenserar även DN Jämlikhetsanden på ett helt uppslag. Kul att boken får mycket uppmärksamhet. Det rör på sig… 

Andra bloggar om status, ojämlikhet, the spirit level. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Demokratin är det nya svarta och Hägglund startar dansband?

Göran Hägglund vill alltså ”förbjuda förbuden”. Jaha. Möjligen språkligt sett lite osnyggare uttryckt än vanligt, men annars inget nytt under solen i den borgerliga politiken: Förr var det Moderaterna som brukade prata om detta, men sedan de började kalla sig för det nya arbetarpartiet har de har tonat ner retoriken. Istället är det Centern och KD som tagit över facklan, och de delar broderligt på den: Centern fick marknadsspåret, medan KD tog köksbordet. Två sidor av samma sak: att minska politikens inflytande. Centern profilerar sig alltså numera åt det nyliberala hållet, med tal om marknadslösningar – nu senast exemplifierat genom förslaget om pengsystem på Arbetsförmedlingen – medan KD istället pratar om sunt förnuft, vanligt folk och att politiker ska hålla sina klåfingrar borta från människors vardag.

Att döma av opinionssiffrorna har strategin inte varit särskilt framångsrik, och kanske har det att göra med att den så tydligt känns som en strategi. Kopplingen mellan dessa partiers nuvarande inriktning och deras ursprungliga ideologi är allt annat än självklar. Det är logiskt att ett bondeförbund utvecklar sig mot miljötänk och regionalpolitik, kanske också att det närmar sig småföretagarfrågorna, men inte är det logiskt att det blir nyliberalismens svenska ansikte. Att ett kristdemokratiskt parti tonar ner kristendomen och prioriterar moralen är också logiskt i ett sekulärt samhälle, men knappast att det plötsligt utger sig för att vara det enda partipolitiska alternativet som inte vill lägga sig i människors privatliv (i själva verket var ju KD:s enda USP att det var det enda partiet som la sig i människors privatliv).

Nå. Nu är inte KD och C de enda partierna som har svårt att ta med sin ursprungliga berättelse in i samtiden. Egentligen gäller det alla partier som är äldre än Miljöpartiet: Hur logiskt är det att byta (social)liberalism mot batongliberalism? Vad är poängen med Vänsterpartiet tjugo år efter att kommunismen stendött? Hur ska socialdemokratins framtidsprojekt se ut när samhällsklasserna inte längre kan definieras i förhållande till produktionsmedlen, samtidigt som en utbyggd välfärd inte har löst ojämlikhetsproblematiken? Och vad sjutton vill egentligen Moderaterna?!

Men ändå. Kanske är just C:s och KD:s kräftgång i opinionsundersökningarna ett tecken på att de senaste årtiondenas marknadsfundamentalism är på väg att dö, om än sakta. Det verkar iallafall inte just nu vara en väljarvinnande strategi att tala om att demokratins inflytande ska minska. Och konstigt vore väl annat: efter Lehmann brothers fall har vi några hundra miljarder skäl till varför marknaden är en ganska kass herre.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den konkreta borgerliga politik som förs inte alls har bytt spår. Det är business as usual och ett mycket målmedvetet agerande för att minska demokratins omkrets, genom kundval, pengsystem och utförsäljningar. Genom Lagen om valfrihetssystem, LOV, får vård- och omsorgsföretag samma typ av fri etableringsrätt i kommuner som friskolor redan har, och som ofta fungerar kostnadsdrivande för skattebetalarna. Med omregleringen av apoteksmarknaden blev de receptfria läkemedlen dyrare. Med Vårdval Stockholm har incitament skapats att ta emot patienter även när det inte behövs. Därmed har landstingets kostnader ökat, samtidigt som vårdcentraler i fattiga områden missgynnats.

Det som sammanfattar alla dessa regelförändringar är att de är exempel på marknadslösningar. Eller egentligen inte: det handlar om en politik som stödjer företag, snarare än medborgare och skattebetalare. Och det visar tydligt att även om C och KD fått ta över marknadsretoriken från storebrorsan Moderaterna, så har inriktningen hos de senare inte ändrats i praktiken.

Ulf Bjereld uppmanar Göran Hägglund att sluta smutskasta politiken och skriver att ”det är viktigt att så många som möjligt – från höger till vänster – står upp för politikens försvar”. Det håller jag naturligtvis med om. Men det är ju ingen slump att Hägglund slår in på just denna väg. Det ligger i alla högerpartiers intresse att minska politikens – demokratins – inflytande. Istället vill man ge mer makt åt marknaden; men inte bara – att människan blir friare ju mer autonom hon är i relation till staten, är naturligtvis en genuin uppfattning hos många borgerliga anhängare. Det är ju också något som är sant för många människor – men långt ifrån alla. Vi till vänster vet att det finns strukturer som påverkar människors valmöjligheter och att friheten inte bara är från utan också till. Utan motkrafter – som måste vara politiska – kommer alltid vissa att vara friare än andra.

Jag tror också att det är mot bakgrund av detta man ska förstå de senaste årens diskussion om sjukförsäkringen. Idag skriver forskare Björn Johansson ett mycket viktigt inlägg på DN Debatt där han påminner om hur mycket som är myter och propaganda i det som format regeringens sjukförsäkringsreform. Björn Johansson beskriver bland annat att det inte är så mycket antalet sjukskrivna som ökat, som längden på (de långa) sjukskrivningarna, något som gör att tesen om ökat fusk inte är lika självklar. Det har under flera år funnits studier som visat detta, det är inget nytt, det har bara inte fått uppmärksamhet (se exempelvis Socialförsäkringsutredningen). Jag har skrivit om detta tidigare, här och här.

Att den borgerliga regeringen skär i sjukförsäkringen har förmodligen mest med pengar att göra. Någonting måste ju finansiera skattesänkningarna. Men det handlar också om en allmän, borgerlig misstro mot de gemensamma lösningarna. Och om att det är lättare att motivera nedskärningar inom sjukförsäkringen om man först får människor att tro att den missbrukas och inte fungerar. På samma sätt är det helt logiskt att Göran Hägglund nu försöker öka människors misstro mot sådana som han själv, dvs politiker.

Men som sagt, på sistone har det inte gått så bra för de partier som profilerar sig på att minska politikens inflytande. Det är lite roligt att inte ens de borgerliga ledarsidorna verkar imponerade: Expressens beskrivning är klockren (”om man fnyser åt ideologi, värdegrundad opinionsbildning och lagstiftningsarbete – då kanske man faktiskt bör lämna partipolitiken och starta ett dansband”), och DN är inne på samma spår. För övrigt har längtan bland borgerliga ledarskribenter efter just mer politik varit påtaglig den sista tiden… Johan Sjölander skriver om något liknande liksom Johan Ingerö.

Slutsats: Här finns ett vakuum. Å vad jag önskar att socialdemokratin rusar in för att fylla det.

AB1, AB2, AB3. Fler bloggar om kristdemokraterna, sjukförsäkring, centerpartiet, borgerlig desperation. Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

När ytan krackelerar och siffrorna inte räcker till

Jag gillar att beskriva verklighet och ideologi med siffror och statistik. Ibland kan jag tycka att det vore skönt med lite mindre tyckande och lite mer fakta i politiken. Samtidigt är grunden för all politik ideologi; ett sätt att se på världen och människan, ett sätt att drömma en särskild framtid. Siffrorna och vetenskapen är redskap: verktyg att orientera sig med, verktyg att förverkliga ideologin med.

Men vissa saker går inte att att beskriva i diagram. Moderaterna Gunnar Axén och Helena Rivières artikel om sjukskrivna Alexandra är en sådan sak. Det finns inga siffror jag kan visa, inga forskningsrapporter jag kan hänvisa till, inga beräkningar jag kan göra för att förklara vad som berör mig så illa med just denna artikel. Trots det – eller kanske snarare just därför – finns det få exempel som tydligare fångat vad som för mig är det stora problemet med den moderata politiken. Eller snarare: den moderata världsbilden.

Världsbilder är så svåra att fånga i siffror. Men ibland låter de sig fångas i några enkla små ord, till exempel i beskrivningen av en (namngiven) kvinna som känner motstånd mot att uppsöka psykiatrin: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.” Detta är en bild av att tvinga av någon tolkningsföreträdet över det egna livet; en bild av den starkes förakt för den svage.

Eller dessa ord: ”det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga. Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.” Detta är en bild av den starkes rätt: vi kommer att betvinga dig, och du kommer att böja dig för vår styrka.

När Edvard Unsgaard ”tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga” för att de med kort varsel städar hans trapp en söndag, eller att det är just detta som är ”arbetslinjen”, då är det också ord som avslöjar en världsbild. Av Edvard Unsgaards harmsna försvar framgår att han tror att problemet är att vissa tolkar honom som att invandrare bara ska torka bajs. Men den tolkningen är för simpel; det är inte det som är felet. Det säger ännu mer om Unsgaard och hans världsbild att han inte ens förstår det. Unsgaards olycksaliga Facebook-uppdatering säger enormt mycket om förväntningar (vem får beröm för att städa en trapp?), om hierarkier (vem beställer städningen på obekväm arbetstid? Vem utför den?) och om synen på arbete (varför är det värt att poängtera att just denna företeelse är ett exempel på ”arbetslinjen”?). Även Edvard Unsgaard sammanfattade, på några få rader, en hel världsbild.

Ytterligare ett exempel är det Fredrik Reinfeldt sa om människor som for illa när regeringen ändrade reglerna i sjukförsäkringen: ”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”. Bilden av rätten att behandla människor som medel; brottet mot det kategoriska imperativet.

Egentligen säger Johan Sjölander det allra bäst. Jag önskar att fler läste hans inlägg och verkligen tog det till sig. Allra särskilt raderna ur Stig Sjödins dikt, som även jag tar mig friheten att citera:

det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Den stora favören att få välja, där val ej fanns. Kanske är detta den egentliga skillnaden mellan höger och vänster – att se att det inte alltid finns val, eller att välja att inte se.

Fler upprörda: Johan Westerholm, Peter Andersson, Adventskalendern, Peter Högberg, Ett hjärta rött, Scaber Nestor, Marlene, s-buzz och Alexandra Johanssons syster Gabbie, bland många andra.

AB. DN. Andra bloggar om Edvard Unsgaard, Gunnar Axén, Helena Rivière, moderaterna, sjukförsäkring, utförsäkrad, människoförakt, osmaklighet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar

Jag har skrivit förut om att högern ofta antas ha nationalekonomin på sin sida. Att det är så är faktiskt helt obegripligt. Jag är ännu mer konfunderad över detta efter att ha läst Fredrik Reinfeldts och Per Schlingmanns DN-artikel om höjda löner i välfärden. Den ekonomiska lösningen på detta ser ut såhär:

”Vad politiken kan göra är att se till att det lönar sig bättre att arbeta, där jobbskatteavdraget utgör en träffsäker skattelättnad som särskilt gynnar låg- och medelinkomsttagare. Fortsatta skattelättnader med samma inriktning är därför centrala i en politik som vill ge välfärdens medarbetare utökade marginaler. Även en ökad mångfald av olika driftsformer och fler arbetsgivare, större möjlighet till vidareutbildning eller annan kompetenshöjning kombinerat med en individuell lönesättning kan på sikt påverka lönerna positivt.”

Det är bara några rader, men de rymmer en ocean av förförståelser, ideologi och föregivet ekonomiska resonemang. Därutöver råkar det vara en svårartat ologisk argumentation. Jag tänkte gå igenom på vilket sätt.

Idén om att fler arbetsgivare leder till högre löner

Teorin bakom detta argument är att om en arbetsgivare har en dominant ställning på en viss delarbetsmarknad, så kan denne hålla tillbaka de anställdas löner. På nationalekonomiska kallas detta monopsonmodellen. Arbetstagarna har inga alternativa arbetsgivare att vända sig till och får därför acceptera en lägre lön. Arbetsgivaren har så kallad ”marknadsmakt”. Principen kan exempelvis sägas gälla inom offentlig sektor, om inga privata alternativ finns.

Lars Calmfors och Katarina Richardson har i en studie från IFAU gått igenom hur den nationalekonomiska teorin förhåller sig till den faktiska löneutvecklingen inom landstinget. De konstaterar inledningsvis att mycket har hänt vad gäller lönebildningen i landstinget de senaste decennierna (framför allt from slutet av 1980-talet): ”En centralt reglerad lönebildning har kommit att ersättas med alltmer av individuell lönesättning och avtal som lägger tyngdpunkten på den lokala nivån [...] Konkurrensutsättning inom främst öppenvården har släppt in fler aktörer”. Det som har hänt är alltså att utvecklingen gått mer åt det håll Reinfeldt och Schlingmann förespråkar. Själva löneutvecklingen har sett ut såhär:

Mellan 1981 och 2002 är sjuksköterskor den personalkategori inom vården som haft den bästa utvecklingen. Därefter kommer undersköterskorna, och sist kommer läkarna. Om man däremot kollar på den senare delen av perioden (1999-2002) så har undersköterskorna halkat en bra bit efter de två andra kategorierna. (Inom parentes sagt framgår av detta att monopsonmodellen verkar funka dåligt för att beskriva landstingssektorn. Sjuksköterskorna har ju haft en bättre löneutveckling än såväl civilingenjörer som verkstadsarbetare under varje period utom 1992-1995. För deras löneutveckling har det alltså inte varit negativt att landstinget varit den enda arbetsgivaren eller att lönerna avtalats på central nivå).

Calmfors och Richardson skriver: ”Flera vårdaktörer har [...] ökat konkurrensen på arbetsmarknaden för sjuksköterskorna. En rimlig hypotes är att denna utveckling i hög grad bidragit till den snabba löneutvecklingen för sjuksköterskor [...] Decentraliseringen av lönebildningen har varit mycket mindre långtgående för Kommunals grupper [dvs undersköterskorna]. Här kan man inte heller vänta sig att en decentralisering skulle ge några mer betydande effekter på den allmänna lönenivån. Skälet är att det alltid funnits en större alternativ arbetsmarknad för dessa grupper än för sjuksköterskorna som varit hänvisade till i första hand landstingssektorn: det finns därför inte så mycket marknadsmakt som kan försvinna.”

Jaha. Men läkarna då? De har ju haft allra sämst löneutveckling! ”Decentraliseringen av lönebildningen borde ha haft liknande effekter för läkarna som för sjuksköterskorna. Vi har inte någon riktigt bra förklaring till varför den inte gett upphov till en bättre löneutveckling för läkarna än som skett”, konstaterar Calmfors och Richardson lakoniskt. I fallet med läkarna räcker alltså inte teorin som förklaring, och frågan är om den gör det för de andra personalkategorierna heller.

Idén om att individuell lönesättning leder till högre löner

Argumentet för individuell lönesättning är att det ska leda till högre motivation och därmed högre produktivitet hos arbetstagaren, något som potentiellt innebär att arbetsgivaren faktiskt kan betala ut en högre lönesumma totalt sett – dvs lönerna skulle kunna höjas för alla. Hur förhåller det sig i verkligheten? Arbetslivsforskaren Tommy Nilsson och journalisten AnnBritt Ryman hittar i alla fall inga belägg för detta i sin forskningsöversikt på området. ”Sambanden med ekonomiska effekter för samhälle, företag eller individ går inte att visa på”. Kommunal visar i en studie att löneutvecklingen för sektioner med avtal/överenskommelser om individuell lönesättning inte skiljer sig nämnvärt från sektioner utan sådana avtal.

Det verkar rimligt att tänka sig att individuell lönesättning leder till högre lön för vissa individer. Men det är också troligt att det sker på bekostnad av löneutvecklingen för andra. Eftersom forskningen inte kan visa på något samband mellan individuell lönesättning och produktivitet, så har ju inte arbetsgivaren en större kaka att fördela – om några då lyckas bättre i sina löneförhandlingar så måste andra avstå löneutrymme. Det kan man naturligtvis tycka är rimligt av olika skäl – men det är ohederligt att påstå att individuell lönesättning är något som skulle höja lönerna för ett helt kollektiv.

Idén om att sänkt skatt leder till högre löner

Reinfeldt och Schlingmann menar att ytterligare jobbskatteavdrag kommer att innebära lönehöjningar för välfärdspersonalen. Och visst, som isolerad företeelse är det klart att lägre skatter innebär en reallönehöjning. Problemet är bara att i verkligheten är inte skattesänkningar isolerade händelser. Skatterna används ju som bekant till något – till exempel till att bekosta välfärdsarbetarnas löner. Lönekostnaderna i kommuner och landsting står i själva verket för hela 59 procent av de totala kostnaderna i dessa sektorer, enligt SKL. Det betyder att mer än hälften av det vi betalar i kommunalskatt går till löner åt välfärdsarbetare.

Hittills har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 100 miljarder kronor. I exempelvis Stockholm har den borgerliga majoriteten dessutom sänkt kommunalskatten med drygt en miljard om året. Det säger sig självt att lägre skatteintäkter också innebär ett minskat kostnadsutrymme, till exempel till att höja välfärdspersonalens löner.

För det som i slutändan gör att Reinfeldts och Schlingmanns ekvation ”jobbskatteavdrag+individuell lönesättning+fler arbetsgivare=högre löner i välfärden” helt omöjligt kan gå ihop är just detta: Även om individuell lönesättning och fler aktörer faktiskt skulle leda till högre löner (vilket alltså forskningen inte ger  stöd för), så kan det omöjligt förenas med sänkta skatter. Inte så länge lönerna bekostas med skattemedel, och inte så länge det offentliga också tänker sig att stå för vissa andra utgifter utöver lönekostnader (typ lokalhyror, skolmat, sopbilar etc). Eller som Lars Calmfors och Katarina Richardson sammanfattar saken: ”högre löner inom landstingssektorn [innebär] högre skatter”.

Detta vet naturligtvis Reinfeldt och Schlingmann egentligen, de är inte dumma. Det är en djupt ohederlig artikel de har skrivit. Jag tycker att det är obehagligt att det uppenbarligen inte är något som bekymrar dem.

Kritiken mot utspelet  är massiv i bloggosfären – läs till exempel L-O Pettersson, Tomas Gustafson, Yttrandefrihet ftw, Roger Jönsson, Peter Andersson, Johan Westerholm och särskilt gärna embryo. Men några tappra själar försvarar Reinfeldt och Schlingmann: Mats Gerdau, voter.se, Kent Persson, Tomas Tobé, Mats Sander, Mary X Jensen och Edvin Alam. Tyvärr beskriver INGEN av dem hur det rent konkret ska gå till att med hjälp av moderat politik höja välfärdslönerna. De får hemskt gärna upplysa mig…’

Uppdatering: Till och med DN:s ledarsida är skeptisk till trovärdigheten i utspelet, om än av andra skäl än de jag gått igenom. Det är trots allt inte regeringen som sätter kommunalanställdas löner…

SvD, SvD2, Ex, Ex2, Ex3,  GP, SyS, AB,

Andra bloggar om individuell lönesättning, lönebildning, jobbskatteavdraget, löner i välfärden, moderaterna, ohederlighet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Varför tillväxt?

Tillväxt är nära förknippat med kapitalism och marknadsekonomi. Tillväxt uppstår ur produktivitetshöjningar, men jag antar att det är först när produktiviteten förbättras så mycket att det leder till ett produktionsöverskott som BNP-tillväxten verkligen börjar märkas. Först när man producerar mer än vad man konsumerar själv kan man börja handla. För majoriteten av historiens människor har det aldrig varit aktuellt. Som framgår av nedanstående bild är tillväxt historiskt sett inte något normaltillstånd.

(Bygger på statistik härifrån, bearbetad – visar trenden, inte årliga förändringar). De första 1000 åren efter år noll existerade i princip ingen tillväxt, eller så var den svagt negativ. Därefter började tillväxten ta fart, men fortfarande mycket långsamt. Först på 1800-talet, i samband med den industriella revolutionen, började BNP per capita verkligen växa – men inte ens då kommer man i närheten av den höga och ihållande tillväxt som varit kännetecknande för 1900-talet.

Man kan alltså säga att historiskt sett är tillväxten en anomali. Men det finns förstås ett ännu viktigare skäl till varför det är så. Nedanstående diagram (som jag har lånat av Kajsa Borgnäs) visar att det ju inte bara är BNP som vuxit de senaste århundradena. I takt med att vårt välstånd (mörkrött) har ökat, så har även genomsnittstemperaturen (orange) och luftens koldioxidkoncentration (blått) stigit. När den ekonomiska tillväxten har accelererat, så har också ozonskiktets nedbrytande (ljusgrått) och arternas utdöende (ljusgrönt) gjort det.

Hållbart? Nej. ”Vårt välstånd är byggt på lån, geologiska och finansiella”, skriver Kajsa. Jag vet inte om tillväxten exakt är ett nollsummespel, men nog är det nära: vi förbrukar kapitalet (naturen) genom att använda det till löpande konsumtion. Det är inte en metod som håller, vare sig i hushållsbudgeten eller för mänskligheten i stort. ”Räknar man in effekterna på miljö och klimat i ekonomin hos exempelvis Kina eller de oljeexporterande länderna så hamnar dessa i själva verket nära nolltillväxt – så förödande för ekonomi och geologi är den ensidiga jakten på ekonomiskt välstånd”, skriver Kajsa.

Tillväxten som den ser ut idag är problematisk. Men den är också kärnan i samhället såsom vi känner det. Mer än så; den är kärnan i det socialdemokratiska samhället. Välfärdsstaten – såväl i Sverige som i andra länder – bygger på tillväxt. Fördelningspolitiken har accepterats eftersom alla får det bättre – den rike blir inte absolut sett fattigare, bara relativt. Om vi snackar realpolitik föreställer jag mig att omfördelning utan tillväxt är extremt svårt att nå bredare acceptans för. Jag kan naturligtvis ha fel. Men kamp om resurser känns som ett vanligt tema i krigshistorien.

Tillväxtens möjlighet känns inte som ett frekvent förekommande tema i den dagliga politiska debatten (trots Miljöpartiets höga siffror), men surfar man lite hittar man rätt många personer som menar att naturen helt enkelt kommer att sätta stopp för tillväxten (läs till exempel bloggarna Flute-tankar och Livet efter oljan eller professor Herman Daly).

För egen del tror jag mer på bloggaren Sloped curve, som i ett mycket läsvärt  inlägg formulerar sig såhär: ”Vad de observatörer som pekar ut omöjligheten i evig tillväxt egentligen pekar ut är svårigheterna med att uppnå evig tillväxt inom industrisamhällets ramar. På samma sätt som jordbrukssamhället satte gränser för tillväxten så satte även industrisamhället det. Vad som kommer efter tjänstesamhället vågar jag inte spekulera i, men solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn”.

Tja. Det är som bekant svårt att göra förutsägelser, speciellt om framtiden. Jag tror inte att utvecklingen mot ett klimatneutralt och tillväxtorienterat tjänstesamhälle är vare sig självklar eller enkel (dessutom är det stora problemet kanske snarare att även om övergången lyckas, så lär vi hinna sabba klimatet rätt mycket innan dess). Men jag tror inte heller att det är en omöjlig utveckling, och nåt måste vi ju hoppas på, eller hur? Och framförallt: rikta in politiken på.

Jag har svårt att föreställa mig ett mer angeläget socialdemokratiskt och framtidsinriktat projekt än att försöka hitta den ”nya, hållbara och omfördelande ekonomi” som Kajsa efterlyser. Det är en socialdemokratisk uppgift eftersom högern inte bryr sig och miljörörelsen inte har tillräckliga svar på hur fördelning och rättvisa ska åstadkommas. Eller, som Sigmar Gabriel perfekt sammanfattar den moderna socialdemokratins utmaning: ”Vad vill vi med detta samhälle? Vi vill att ekonomisk tillväxt, social trygghet och ekologiskt ansvar ska höra ihop. Alla andra partier bryr sig som bäst bara om ett av dessa fenomen i taget. Formeln för detta har vi för övrigt redan hittat: att förbinda innovation med rättvisa.”

Verklig socialdemokratisk förnyelse – åkej, vem är på att börja jobba?

Om ett populärkulturellt inslag av tillväxtkritik – nu prisbelönt – skriver DN, Cornucopia och Effekt magasin. Mer traditionell rapportering om tillväxt finns här, här, här och här. Att tillväxten inte tar sociala hänsyn framgår tydligt av den aktuella debatten om Google och Kina – vilket bla GP, SvD, DN skriver om.

Andra bloggar om tillväxt, tillväxtkritik, klimatet, fördelningspolitik, socialdemokratisk förnyelse. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Sigmar Gabriel, finalen

Sista delen av Sigmar Gabriels kongresstal. Tidigare delar finns här och här. Allting är mycket fritt översatt och kraftigt förkortat.

>>>

Den tredje frågan: Solidaritet i egenansvar. Välfärdsstaten är socialdemokratins kärnprojekt. Jag menar att det är den största civilisatoriska bedriften i modern tid. Det vi begär i gengäld är att människor anstränger sig i detta samhälle. Bara då alla anstränger sig kan den som behöver stöd också få det.

Den som liksom den nuvarande regeringen vill privatisera kostnaderna för hälso- och sjukvården, den gör motsatsen. Den som privatiserar, den förstör solidariteten och driver istället på en klientpolitik. Detta måste vi bekämpa!

Den fjärde frågan är: Möjligheter och tillgänglighet för många eller bara för några få? Här handlar det om utbildning. I OECD-länderna satsas i genomsnitt 13,4 procent av de offentliga utgifterna på utbildning. För att Tyskland skulle nå samma andel, skulle vi varje år behöva satsa 20-25 miljarder euro mer än idag [Sigmar Gabriel talar sedan om nödvändigheten av att reformera det ganska förlegade tyska skolsystemet].

Bra utbildning handlar inte bara om kompetenser, utan om att förmedla omvärldsorientering. En levande demokrati behöver politiskt bildade medborgare. Kunskap är makt, demokratisk makt. Men den som tittar på vad som går på tysk teve om eftermiddagarna, eller den som läser somliga politiska bloggar, där anonymiteten undanröjt varje ansats till mänsklig anständighet, eller med tanke på hur få som läser tidningar idag – den får en uppfattning om hur nödvändigt ett nytt initiativ för politisk bildning är i vårt land.

Den femte frågan som ligger framför oss och en av de största uppgifterna vi har, är att svara på frågan hur vi åstadkommer en bättre integration av invandrare. Människor med invandrarbakgrund är en självklar del av vårt samhälle, även när tillfälliga problem i vår samlevnad uppstår. Dessa problem finns framför allt i ett antal storstäder, men också i vissa andra kommuner. Därför måste vi ta ett större kommunpolitiskt ansvar för dessa frågor. Mycket av det vi kallar integrationsproblem är i själva verket ett klassproblem. Bara om vi är beredda att satsa på bildning och utbildning för dessa barn, ungdomar och familjer, bara då blir integration och delaktighet möjligt. Bara så kan vi förebygga ghettobildning i storstäderna och kriminalitet bland unga.

Kommuner och församlingar är mer än bara former för att ta hand om avloppsvattnet. De är redskap för samhällelig integration. Det är trots allt så, att många av oss upplever att tillvaron idag ständigt förändras. Det är bara ett fåtal som tycker att det är en problemfri utveckling. De flesta människor vill helst ha någon form av fast mark under fötterna. Och var, om inte i kommunerna, kan detta åstadkommas? Det är där det avgörs, om tyskar och invandrare, unga och gamla, män och kvinnor, underklass, medelklass och privilegierade, kan leva tillsammans.

Den sjätte punkten: Hur ska det se ut i världen? Ska vi tänka multilateralt eller på det gamla sättet? Socialdemokratin måste träda in i en ny internationalism. Om vi menar allvar med en internationell politik, då måste det också finnas en europeisk och en världsomspännande vänster, som från en socialdemokratisk synpunkt kan ge klara och entydiga svar.

Tro nu inte, att ni [dvs kongressombuden] kan åka hem och att vi gör jobbet. Vi kommer bara att lyckas om vi gör det tillsammans. Många efterlyser mer gräsrotsdemokrati. Det innebär också en sak: mer arbete. Gör er inga illusioner om detta. Kamrater, ni måste räkna med att vi kommer att belasta er med arbete. Men det är som ett lag vi kommer att lyckas.

Till slut vill jag säga en sak, eftersom jag vet att politiker – och särskilt socialdemokrater – gärna reser runt landet fullständigt nedtyngda av bördorna av sitt tunga arbete: Jag tror att människor vill ha något annat än våra bekymrade miner. De vill också ha optimism och handlingskraft. Det finns ett kinesiskt ordspråk som jag gärna vill att ni tänker på: Den som inte vill le, den ska inte öppna affär. Låt oss öppna många affärer i Tyskland!

Andra bloggar om Sigmar Gabriel, Tyskland, socialdemokratisk förnyelse. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

För en handfull dollar…

Varje minut om dygnet dör en kvinna någonstans i världen för att hon blivit gravid.

(År 2005, källa här). I Sierra Leone dör en kvinna för vart femtionde levande barn som föds. Men det är inte bara mödrarna som dör, utan också många av de nyfödda. Varje år dör 550 000 kvinnor i samband med graviditet, och ungefär 3,5 miljoner nyfödda. En ny FN-rapport visar att det inte är särskilt svårt att göra något åt det här. För 13 miljarder dollar om året - ca 90 miljarder kronor -  skulle mödradödligheten kunna minskas med 70 procent, och dödligheten bland nyfödda med 44 procent. De flesta av dödsfallen skulle nämligen kunna undvikas ”genom enkla, billiga åtgärder; tillgång till preventivmedel, läkarvård, sexualundervisning och säkra aborter”, skriver RFSU på sin hemsida.

13 miljarder dollar är mycket pengar. Självklart. Det är till exempel lika mycket som världen spenderar på militären under 4 hela dagar. Eller lika mycket som tobaksanvändningen beräknas kosta världen under 24 dagar. 90 miljarder kronor är 0,2 promille av världens samlade BNP år 2008, eller 0,9 promille av USA:s BNP.

Det som saknas är både familjeplanering och en bättre, mer tillgänglig sjukvård. Av kvinnor i fertil ålder i u-länderna vill drygt hälften – 818 miljoner stycken - inte bli gravida (just nu eller någonsin). En fjärdedel av dem saknar dock tillgång till säkra preventivmedel. År 2008 blev 186 miljoner kvinnor gravida i u-länderna. Ungefär 40 procent av alla dessa graviditeter, eller 75 miljoner stycken, var oplanerade. Av dessa ledde knappt hälften – 35 miljoner – till abort. 20 miljoner av dessa aborter (57 procent) skedde under osäkra förhållanden, och 8,5 miljoner kvinnor som genomgått dessa osäkra aborter behövde vård på grund av komplikationer.

Nej, det skulle inte vara svårt att minska graviditetsdödligheten. Ändå fortsätter en kvinna att dö, varje minut. ”Den politiska viljan saknas. Mödradödligheten är katastrofen som makthavarna glömde”, skriver RFSU. 

Rapporten i sin helhet finns här och rekommenderas. Läs gärna också vad RFSU gör för att minska graviditetsdödligheten.

AB. Andra bloggar om mödradödlighet, ojämlikhet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Sigmar Gabriel, del 2

Efter att ha pratat om vilka problemen är, ägnade Sigmar Gabriel resten av sitt kongresstal åt att beskriva framtidsfrågorna. Här kommer de första (fortfarande mycket fritt översatt samt ihopklippt):

>>>

Vad vill vi med detta samhälle? Vi vill att ekonomisk tillväxt, social trygghet och ekologiskt ansvar ska höra ihop. Vi vet redan att ett företag enbart kan nå ekonomisk framgång i ett land där det finns social trygghet. Men social trygghet kan bara finnas varaktigt om landet och företagen är framgångsrika. Och varken tillväxt eller trygghet spelar någon roll om vi samtidigt saboterar vår egen framtid genom att förstöra natur och klimat. Därför måste SPD sammanföra alla dessa tre fenomen. Alla andra partier bryr sig som bäst bara om ett i taget.

Formeln för detta har vi för övrigt redan hittat, nämligen innovation och rättvisa. Detta är förhoppningen och löftet: att förbinda innovation med rättvisa, så att vi kan åstadkomma en politik för de många och inte för de få, en politik som öppnar dörrar och skapar deltagande. Men jag tror att vi under de senaste åren har förlorat i fokus. En del av partiet har diskuterat innovation, medan den andra delen har diskuterat bristande social rättvisa. När någon har sagt ”innovation”, så har de andra istället hört: ”för lite social rättvisa”. Och när någon säger ”det finns för lite rättvisa”, så har de andra istället hört en kritik av tillväxt och konkurrens…

Ja, vi vill ha en social marknadsekonomi. Men vi vill mer än så: Kamrater, vi vill ha socialdemokrati i Tyskland. Det är något större än bara spelregler för företagen. För att nå dit måste vi våga satsa på mer politik. Det innebär framför allt att vi återigen måste sätta de stora frågorna om vart samhället är på väg på dagordningen. Det handlar inte om att lösa dessa frågor kommunikativt, utan realt. Den som väcker dessa frågor måste inte genast ha varje svar. Det viktiga är att bjuda in fler att diskutera dessa frågor med oss.

Vilka är då de viktiga inriktningsfrågorna för mig? För det första: Vem bestämmer reglerna för ekonomin och politiken? Krisen i ekonomin har visat oss att marknadsfundamentalismen utgör ett hot mot både jobben, ekonomin och själva demokratin. Den ekonomiska krisen, som vi fortfarande inte sett slutet på, gjorde inom loppet av några få timmar så att värden för 25 miljarder dollar gick upp i rök. Krisen har kostat ungefär 50 miljoner människor jobbet. Den har gjort de fattiga länderna fattigare, och den har visat oss detta: Det är inte politiken som sätter ramarna. Det är ekonomin.

Det handlar inte bara om moraliska misslyckanden från enskilda bankdirektörer. Moraliska appeller av den sorten fru Merkel gör är helt poänglösa. Istället måste spelreglerna göras om, så att de excesser som orsakade krisen inte kan uppstå. Den kanske viktigaste uppgiften för socialdemokratin just nu, i Tyskland, i Europa och i hela världen, är att tala om hur vi ska åstadkomma sådana spelregler.

Den andra frågan är: Välstånd och möjligheter för många eller bara för några få? Finanskrisen sätter återigen denna gamla fråga på dagordningen. Vem betalar vad? Det handlar fortfarande om fördelning: Vems axlar bär för mycket? Eller tydligare: Vilken inkomst- och rikedomsfördelning är nödvändig för att möta krisen och nå en funktionsduglig ekonomi? Det är fortfarande så att principen ”bilar köper inga bilar” gäller.

10 procent av den tyska befolkningen förfogar över 61 procent av den privata förmögenheten. Enbart den rikaste procenten förfogar över hela 23 procent av den totala nettoförmögenheten. Vi ser återigen armod i vårt samhälle. 10 procent av befolkningen lever i fattigdom. 25 procent tillhör det så kallade prekariatet.

Låt mig vara tydlig: Det kommer inte att räcka med att SPD förlitar sig på en ny inkomstskatt för höga inkomster, eller en förmögenhetsskatt. Jag tror att för att få mer rättvisa, en tryggare välfärd och större investeringar i utbildning, så måste vi genomföra en miljöinriktad skattereform. Kamrater, det är vad som står på dagordningen för vårt parti.

Fortsättning följer…

ps. Tycker det är glädjande att Johan Sjölander tagit upp bloggandet igen. Vill också rekommendera Peter Anderssons inlägg (1, 2, 3) med diverse invändningar mot Timbros sätt att hantera fakta. Lite roligt är det att även Eva Mörk, en av de ekonomer som den aktuella Timbrorapporten åberopar, har vissa invändningar mot Timbros sätt att tolka statistik…

Andra bloggar om Sigmar Gabriel, Tyskland, socialdemokratisk förnyelse, timbro, finanskris, fördelningspolitik. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?