Förenklat om surrogatmödraskap

Frågan om surrogatmödraskap är på intet sätt enkel. Det är egentligen det viktigaste skälet till varför jag blir provocerad av Nätverket feministiskt nej till surrogatmödraskaps artikel i Aftonbladet. Jag provoceras av den slängiga tonen, tvärsäkerheten med vilken ett antal debattörer jag annars har respekt för, avfärdar en fråga som berör verkliga människors liv och existens. Det finns barn i Sverige som är födda genom surrogatmödraskap. Enbart detta faktum borde göra det uteslutet att tala om barn som har kommit till på detta sätt som en ”vara”, vilket görs i artikeln. Jag kan inte acceptera den människosynen.

Jag har djup respekt för de invändningar man kan ha mot surrogatmödraskap. Men författarna till AB-artikeln förenklar på ett sätt som inte är rimligt. De låtsas bland annat att det från en feministisk ståndpunkt är självklart att landa i att surrogatmödraskap är något förkastligt. Men det är inte självklart. Det är inte en slutsats som med automatik följer av en feministisk övertygelse. Därtill tycker jag inte det håller att låtsas som att det inte råder någon skillnad mellan altruistiskt och avlönat surrogatmödraskap, vilket görs i artikeln. Det är en milsvid skillnad. Den utredning som nu arbetar med frågan i Sverige har att se över huruvida möjligheten till altruistiskt surrogatmödraskap ska införas. Pengar finns inte med i bilden.

Det utvecklas inte i artikeln, men vad jag vet finns det två sätt att resonera om man som där likställer ett avlönat med ett altruistiskt surrogatmödraskap. Det första är att det är svårt att kontrollera att det på pappret altruistiska alternativet inte innebär att pengar ändå betalas i det fördolda. Det andra är att det i alla samhällen, även rika som Sverige, förekommer ojämlika maktförhållanden mellan människor, vilket gör att frågan om frivillighet är svårare än i teorin. Båda dessa invändningar är viktiga, och det är därför i högsta grad rimligt att en statlig utredning har fått i uppdrag att titta på hur pass säker man kan vara på att motverka dem om ett altruistiskt surrogatmödraskap skulle införas. Vad gäller den andra invändningen har jag dock personligen svårt att se att det skulle vara något specifikt för just surrogatmödraskap. Det gäller i så fall alla mänskliga företeelser över huvud taget. Draget till sin spets skulle detta resonemang innebära att inga överenskommelser mellan människor alls fick ingås så länge inte perfekt jämlikhet råder. Det vore naturligtvis orimligt. Och tycker man att det är okej att människor trots samhällelig ojämlikhet exempelvis ingår anställningsavtal, inleder vänskapsförhållanden och har samtyckande sex med varandra har jag svårt att se på vilket sätt surrogatmödraskap skulle vara principiellt annorlunda.

Det avsnitt som jag har allra svårast för i Aftonbladetartikeln är det avslutande, som handlar om barnperspektivet. Det rymmer ett flertal djupt problematiska formuleringar. Såhär lyder det:

En annan röst som såväl Jönsson [surrogatmödraskapsförespråkare] som många andra glömmer bort är barnets. Vi menar att barn har ett absolut och okränkbart värde. Därför får barn aldrig reduceras till att bli ett medel för att tillfredsställa vuxnas längtan, en produkt kring vilken avtal kan slutas. Det är ingen rättighet att få egna, genetiska barn, än mindre att kunna köpa dem.

I den första meningen menar man alltså att surrogatförespråkare inte tar hänsyn till barnets röst. Jag tycker att det generellt är oerhört svårt att tala om ”barnets bästa” i alla frågor som rör reproduktionsteknik. Det kräver att man förutsätter ett antal saker om vad som är bra för barn, som inte alls är självklara. I detta fall är det underförstått att det kan vara problematiskt för barn att växa upp med föräldrar som inte burit dem i sin egen kropp. Det är ett på många sätt tvivelaktigt sätt att se på saker och ting, inte minst för alla som tror att pappor, medföräldrar och adoptivföräldrar spelar en viktig roll i sina barns liv. Vidare är det ett ofrånkomligt faktum att barn som kommit till genom olika former av reproduktionsteknik inte skulle ha existerat om dessa tekniker inte hade använts. Det är inte i sig ett argument för att alla tekniker borde tillåtas, men det gör det vanskligt att tala om vad som är ”det bästa” för de individuella barnen. Det finns ingen parallell verklighet där ett existerande barn som fötts av en surrogatmoder istället skulle ha fötts av en genetisk förälder.

I den tredje meningen säger man att barn aldrig får bli ”en produkt kring vilken avtal kan slutas”. Innebär detta att artikelförfattarna är emot alla adoptioner, fosterhemsarrangemang, formella överenskommelser om vårdnad efter separationer samt all reproduktionsteknik som kräver donerade könsceller? I så fall är jag djupt oenig med författarna. Jag misstänker dock att de inte menar detta. Men då får de faktiskt lov att förklara på vilket sätt surrogatmödraskap särskiljer sig från alla ovanstående varianter, alternativt uttrycka sig mindre svepande.

Slutligen talar man om att det inte är en rättighet att kunna köpa ett barn. Återigen, med hänsyn tagen till de högst verkliga barn som existerar och som kommit till på detta sätt, förstår jag inte hur man kan välja att formulera sig så. Det finns en rad olika reproduktionstekniker som människor som drabbats av ofrivillig barnlöshet använder sig av som medför en kostnad. Det gäller exempelvis adoption och provrörsbefruktning. Det betyder inte att dessa människor har köpt ett barn. Att äga ett barn är en omöjlighet. De har betalat för en behandling eller en procedur som i bästa fall har gett dem ett barn.

Slutligen, för att återgå till skillnaden mellan altruistiskt och avlönat surrogatmödraskap: det är, som sagt, en milsvid skillnad. Personligen anser jag inte att fler områden av mänsklig verksamhet behöver omfattas av marknaden. Det finns många aspekter av den mänskliga tillvaron som över huvud taget inte bör inordnas i pengalogik. Men jag ställer inte upp på synen att det enda sättet att bära någon annans barn på skulle vara genom arbete i en ojämlik maktrelation. Det kan också vara något man gör helt bortom den normativa bilden av kärnfamiljen. Något man gör som en kärlekshandling för en närstående som inte annars kan få ett hett efterlängtat barn. Eller något man väljer att göra för en okänd för att man inte har något emot att vara gravid och vill göra något betydelsefullt för en medmänniska.

Jag instämmer med artikelförfattarna att den praktik som förekommer idag, att svenskar anlitar surrogatmödrar i fattiga länder som Indien, är problematisk, eftersom ojämlikheten i relationen är så uppenbar. Jag tycker i och för sig inte att den frågan är enkel heller, men det är lättare att se komplikationerna jämfört med ett altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige.

Familjer kan se så oerhört olika ut. Jag tycker det är märkligt att tongivande delar av den feministiska rörelsen väljer att lägga så stor vikt vid den biologiska aspekten av familjebildning, och därtill talar om människor som om de vore varor. Den aspekt som gör frågan om surrogatmödraskap svår är vad det innebär för en kvinna att bära ett barn och sedan lämna det ifrån sig. Det finns inget självklart svar på det, men det är vad diskussionen borde handla om.

♦♦♦

Och så ett litet PS angående detta om genetiska barn: bortsett från att alla surrogatfödda barn inte är genetiskt släkt med sina föräldrar (åtminstone inte båda föräldrarna), så har jag svårt för den fördömande tonen kring människors längtan. Barn är ALDRIG en rättighet, det är helt självklart. Däremot förstår jag inte varför man ska ha en åsikt om huruvida andra människor önskar att deras avkomma ska vara genetiskt relaterad till dem eller inte. Människor längtar som de längtar, det är inte mer med det. Förhoppningsvis har de flesta barn, även de som kommit till på traditionellt sätt, fötts på grund av just sina föräldrars helt egoistiska längtan. Vem skaffar barn ”för barnets skull”? Men framför allt: Det finns en vanlig föreställning om att alla dessa barnlängtande människor borde adoptera istället. Då missar man att det blir allt svårare att adoptera för alla, och att vissa, exempelvis bögpar och ensamstående av båda könen, i praktiken nästan inte har några möjligheter att göra det. Det är i grunden en positiv utveckling som beror på höjd levnadsstandard och att färre barn föds ”oönskade”,  liksom att efterfrågan från presumtiva adoptivföräldrar ökar över hela världen. Så: nej, det är inte bara att ”adoptera istället”.

6 kommentarer

Filed under Kön

Ska vi prata med varandra?

Det är något märkligt med att så mycket politisk energi ägnas åt att diskutera vilka som får bjudas in vart. Nu senast fick feministkonferensen Nordiskt forum kritik för att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne var inbjuden som talare. Horne representerar Fremskrittspartiet och har tidigare gjort rasistiska, homofoba och sexistiska uttalanden. Bland annat har hon sagt att kvinnor bär ett eget ansvar vid våldtäkt och att det är främst invandrade män som våldtar.

Kontroversen speglar en reell målkonflikt. Vilka plattformar är till främst för intern diskussion och vilka är till för yttre påverkan? Båda behövs. Vissa rum ska vara egna, och det finns avgjort behov av separatistiska mötesplatser. Men ska man förändra något måste man också tala med meningsmotståndare och personer som inte redan är övertygade. Ibland står dessa två behov emot varandra. Och om man ska tolka den offentliga diskussionen känns det som att det senare behovet allt oftare hamnar i skymundan.

Nordiskt forum är en uppföljning på FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995. NF:s uttalade syfte enligt hemsidan är att formulera konkreta krav och strategier för att uppnå ett jämställt samhälle. Man vill identifiera utmaningar och möjligheter för genomförandet av den handlingsplan som antogs av världens regeringar i Beijing 1995, men som uppenbart inte till fullo blivit realiserad. I detta syfte bjöds Nordens samtliga jämställdhetsministrar in för att ta emot konferensens slutdokument, som innehåller ett antal politiska krav riktade mot regeringarna.

Mot denna bakgrund skulle det varit djupt ostrategiskt att inte bjuda in Norges jämställdhetsminister. Det skulle innebära att man gav upp om att försöka öka jämställdheten i Norge så länge det finns problematiska partier i den norska regeringen, eller så länge innehavaren av en specifik statsrådspost har sagt djupt olämpliga saker. Horne var ju inte inbjuden som FrP:are eller privatperson, utan i egenskap av sin funktion som den ytterst ansvariga för jämställdhetspolitiken i Norge.

En parallell är just Beijingkonferensen, där 189 länder var representerade. Flera av dem har säkerligen en mer bakåtsträvande politik för jämställdhet än Norge. Alla är inte ens demokratier. Betyder det att man inte borde ha försökt hålla denna konferens och anta det tillägg till FN:s kvinnokonvention som konferensen resulterade i? Jag tycker inte det.

I just denna kontext tycker jag att man hamnar snett om man menar att Horne aldrig borde ha bjudits in. Målet med konferensen var samhällsförändring, och ska man förändra måste man tala med till exempel regeringar eller andra människor, även om man inte gillar deras politiska färg.

Utöver denna specifika kontext tycker jag att det finns något allmänt märkligt med att så mycket i samhällsdebatten handlar om meta. Det finns självklart många situationer när det förvisso är olämpligt att bjuda in vissa personer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en förlust att den diskussionen ibland tar över diskussionen om själva sakfrågorna. Jag tror vi kommer längre om vi diskuterar innehållet i olika feministiska reformer, snarare än att definiera vilka som är okej att bjuda in till en feministisk konferens.

9 kommentarer

Filed under Kön

Provinsiellt om ojämlikhet

Jag läste en artikel i Forskning och framsteg om ojämlikhetens utveckling i Sverige. Den gjorde mig nedslagen.

Forskning och framsteg har intervjuat i princip alla ledande nationalekonomer (samt Tapio Salonen, som är professor i socialt arbete) som håller på med ojämlikhet i Sverige. Det är en genomarbetad artikel som på många sätt presenterar utvecklingen på ett rimligt sätt. Den beskriver hur ojämlikheten i Sverige har ökat sedan 1980, och att det som framför allt har drivit utvecklingen är att toppen – den rikaste tiondelen, och, i ännu högre utsträckning, den rikaste hundradelen – har dragit ifrån. De fattigaste har däremot stått stilla och stampat. Vidare framgår att trots att ojämlikheten i Sverige ökar snabbast i OECD, så är den internationellt sett fortfarande låg.

Allt detta är sant. Det som gör mig nedslagen är artikelns inramning. Av ovanstående empiriska fakta drar de intervjuade nationalekonomerna (och möjligen också artikelförfattaren) nämligen en rad värderingsbaserade slutsatser, som inte har stöd i vetenskap. Vidare framstår det som att den pågående internationella ekonomdiskussionen om ojämlikhet inte har haft något som helst genomslag på svenska forskare. Det som pågår utanför Sverige är antagligen en av de största omvärderingarna av en politiskt laddad fråga som nationalekonomin sett. Av detta märks intet i FoF-artikeln. Det är faktiskt lite sorgligt.

Jag återkommer till detta, men först något om de värderingsbaserade uttalandena. Det mest uppenbara är att flera av de intervjuade forskarna vill tona ner den ökande ojämlikhetens betydelse: ”Frågan har blivit överdramatiserad i svenska medier på senare år”, säger Anders Björklund. ”Det finns ingen anledning till jätteoro, menar jag”, säger Daniel Waldenström. Det är naturligtvis åsikter man kan ha, men det är inte påståenden som är grundade i vetenskap.

Sammanblandningen av ideologi och vetenskap återkommer flera gånger i artikeln. Det är förvisso sant att den växande ojämlikheten såväl i Sverige som internationellt i hög grad drivs av en liten grupp av de allra rikaste. Men att påstå att övriga grupper knappt berörs är inte rättvisande. Tittar man på decilernas inkomstutveckling i Sverige sedan 1991 ser vi ju att den rikaste tiondelen har gått från att tjäna drygt tre gånger så mycket som den fattigaste decilen 1991 till fem gånger idag. Den nionde decilen har gått från att tjäna drygt dubbelt så mycket till att tjäna mer än tre gånger så mycket som den nedersta decilen. Den åttonde decilen har gjort nästan samma utveckling, och så vidare.

Att beskriva det som att det enbart är en liten grupp superrika på ca 80 000 personer som dragit ifrån alla andra stämmer helt enkelt inte.

deciler kopia(Bild från artikeln)

Ett särskilt märkligt påstående i artikeln är detta: ”Daniel Waldenström betonar även de politiska faktorernas roll för inkomstspridningen. En reglerad och högbeskattad ekonomi har ersatts av en avreglerad och lågbeskattad ekonomi – det har medfört såväl ökade klyftor som ökad tillväxt.” Eftersom det inte är ett direkt citat vet jag inte vad Waldenström verkligen har sagt, men innebörden är anmärkningsvärd (på flera sätt – det är sant att skattekvoten sänkts på senare år, men inte ens jag skulle beskriva det som att en ekonomi med en skattekvot på ca 45 procent är ”lågbeskattad”).

Att påstå att avregleringar och lägre skatter leder till högre tillväxt har begränsat stöd i forskningen. Det finns inga etablerade, enkla samband mellan skattenivå och tillväxt. Det är en rent ideologisk utsaga att påstå något annat. Korrelation är som bekant inte kausalitet, men det är lätt att se att det inte finns några enkla samband mellan positiva ekonomiska utfall och skatter genom att titta på utvecklingen i Sverige sedan 1976.

syss T giniTill exempel var sysselsättningen som allra högst när vi hade en av de högsta skattekvoterna, över 51 procent. (Statistik från AKU, SCB och Ekonomifakta. Gini på höger axel, övriga på vänster. Obs att sysselsättningsgraden för jämförbarhet över tid redovisas som 16-64 år, vilket inte längre är standard.)

T G(Statistik från SCB och Ekonomifakta. BNP-tillväxt på höger axel)

Ytterligare något jag reagerar över är de fyra faktorer artikeln listar som konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet, enligt forskningen: Sociala jämförelser/stress, minskad tillit, politiska konsekvenser samt våld och kriminalitet. Rubrikerna är förvisso breda – det mesta kan klämmas in i dem. Icke desto mindre ger sammanställningen ett godtyckligt intryck. Framför allt är det uppenbart att några av de riktigt stora frågor som internationellt diskuteras kopplat till ojämlikhet helt lyser med sin frånvaro, nämligen vilka effekter ojämlikhet har på samhällsekonomin som helhet, inte minst tillväxten. IMF släppte som bekant nyligen en rapport som visar att ojämlikhet generellt ger lägre tillväxt. Från samma forskningsavdelning har tidigare kommit studier som pekar på riskerna för att kraftig ojämlikhet skapar finansiella kriser. Denna typ av resonemang lyser helt med sin frånvaro i artikeln i Forskning och framsteg (jag tycker dessutom att det är orättvisande att som i artikeln presentera det som att ojämlikhet inte har någon påverkan på hälsan. Det är förvisso en omstridd fråga i forskningen, men det råder definitivt inte konsensus om att det bara skulle vara absoluta resurser som spelar roll för hälsan).

Ett annat tydligt ideologiskt resonemang i artikeln är det återkommande påståendet att ökade klyftor skapar starkare incitament till ansträngning. Detta är naturligtvis sant på en mycket grundläggande nivå: det vore otvetydigt skadligt för den ekonomiska utvecklingen om alla människor, oavsett utbildningsnivå och grad av ansvar i arbetet, tjänade exakt lika mycket. Men vilka drivkrafter som skapar ett verkligt dynamiskt samhälle, där människor är sanna entreprenörer snarare än rent seekers, är en betydligt mer komplicerad fråga än så. Detta är möjligen lätt att vifta undan som förenklingar som lätt förekommer i populärvetenskapliga texter, men jag menar att det snarare är ett exempel på vilka starkt ideologiska premisser som ligger till grund för somlig nationalekonomi.

Även här är det sorgligt uppenbart hur mycket av den pågående internationella ekonomdiskussionen som uppenbarligen inte fått genomslag hos svenska nationalekonomer. Thomas Pikettys omtalade beskrivning av ojämlikhetens utveckling (där för övrigt Daniel Waldenström och Jesper Roine bidragit med data för Sveriges räkning) vänder upp och ner på ett antal av de underliggande föreställningar om klyftor som återfinns i artikeln i Forskning och framsteg. Han visar hur den växande ojämlikheten och förmögenheternas växande vikt i ekonomin bland annat påverkar just människors incitament att anstränga sig. Om klyftorna blir för djupa, och den riktigt stora rikedomen framför allt uppnås genom arv (eller genom att gifta sig rikt) är detta inte något som skapar en dynamisk ekonomi eller uppmuntrar individuell ansträngning.

Det som händer internationellt i ekonomdiskussionen om ojämlikhet är inte något mindre än en smärre revolution. Men om FoF-artikeln är rättvisande är diskussionen i Sverige på detta område sorgligt provinsiell.

9 kommentarer

Filed under Klyftor

Vinst genom att spara på kvaliteten

Uppdrag granskning ikväll handlar om Hälsans förskola, som gjort goda vinster samtidigt som man skurit så mycket på barnens mat att de ibland grät av hunger (enligt en före detta kock på förskolan). Det är anmärkningsvärt att förskolornas ägare är Bijan Fahimi, som förutom att vara före detta ledamot av Folkpartiets styrelse, är vice ordförande i Almega och ledamot av Svenskt Näringslivs styrelse. Hur ser dessa organisationer på att man gör vinster genom att ge förskolebarn knäckebröd och vatten?

Det är inte i sig förvånande att privat driven välfärd skapar lönsamhet genom att skära på verksamheten. Det är så incitamenten ser ut. Det finns tyvärr inte så detaljerad offentlig statistik för förskolans räkning, men i grundskolan är det genomgående så att fristående skolor har lägre totala kostnader än kommunala – trots att skolpengen är beräknad efter kommunens kostnader. Mellanskillnaden är det som blir vinst. (Alla diagram nedan hämtade från Skolverket)

kostnader per elev

 

Skolverket redovisar tyvärr inte vinstsyftande respektive ideellt drivna skolor för sig. Det är synd, eftersom annan statistik visar att det är stora skillnader i lärartäthet mellan just dessa former (där non profit-skolor har betydligt högre lärartäthet än vinstsyftande). Man kan ändå få en bild av hur kostnadsbilden ser ut genom att jämföra de olika typer av fristående skolor som Skolverket redogör för. De allra flesta hamnar i kategorin ”allmän”, övriga kategorier är tämligen små. Waldorfskolor är antagligen oftast drivna i non profit-form.

kostnader undervisning personalUndervisningskostnaden är den stora posten i alla skolors budget och rimligtvis den som är mest avgörande för skolans kvalitet. Det skiljer 2400 kronor per elev mellan kommunala grundskolor och allmänna fristående skolor, men exempelvis Waldorfskolor ligger över det kommunala genomsnittet.

kostnader skolmåltiderPå sätt och vis är det lite förvånande att Hälsans förskola valt att skära så mycket just på matkostnaderna. I skolan är detta en post som genomsnittligt ligger högre hos fristående skolor än kommunala. Detsamma gäller för läromedel:

kostnader läromedelElevhälsa däremot är inte något som fristående skolor satsar på:

kostnader elevhälsaSammantaget alltså: Kommunala skolor satsar mer än fristående på undervisning, personal och elevhälsa. Fristående satsar mer på måltider och utrustning. Det här är logiskt utifrån att det är svårt för den som ska välja en skola att bedöma kvaliteten i komplex verksamhet som undervisning. Hur maten, skolböckerna och datorerna ser ut är betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om. Därför är det inte konstigt att marknadsaktörer gärna satsar lite extra här, för att sända en signal om kvalitet. Hur pass relevant det är för skolans verkliga kvalitet är en annan fråga.

Sammanfattningsvis: Vi ser att de totala kostnaderna per elev är 3 500 kronor lägre i fristående skolor än i kommunala. Trots detta är ersättningen från skattebetalarna i princip densamma. Mellanskillnaden är i hög grad det som blir skolornas vinster. 3 500 kronor per elev – det innebär 1,75 miljoner kronor per år på en skola med 500 elever. Det skulle man kunna anställa ett antal lärare för.

1 kommentar

Filed under Skola och utbildning

Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte [...] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

johan pehrsonJohan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

- S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

- Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

- Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

9 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor

Kognitiv dissonans à la alliansen

Häromveckan utsåg regeringen en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Jobbet gick till Mikael Sjöberg. Sjöberg har tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetsmiljöverket. För några år sedan fick dåvarande Ams-chefen Bo Bylund sparken. Han kallades ”socialdemokratisk valarbetare” av Fredrik Reinfeldt, och hade tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetarskyddsstyrelsen (som Arbetsmiljöverket kallades på den tiden).

Hej ironi.

Det är inte en ironi av det subtilare slaget; alliansen för ca åtta år sedan hade ett minst sagt högt tonläge i frågan. I en TT-text från den 8 augusti 2006 kan man till exempel läsa följande:

”Maud Olofsson [passade] på att kritisera socialdemokraterna för att använda statsapparaten för att ge personer med partibok förläningar. I andra länder kallas det korruption, sade hon. Särskilt Bo Bylund ansattes. De borgerliga anser att Ams-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. [...] Vi behöver oväldiga tjänstemän inte socialdemokratiska partiarbetare, sade kd-ledare Göran Hägglund. [...] Moderatledaren Fredrik Reinfeldt [...] kallade Bylund för en lojal partiarbetare. Folkpartiledaren Lars Leijonborg jämförde Ams med en propagandacentral.”

I november 2006 annonserade Fredrik Reinfeldt att utnämningspolitiken som helhet skulle ses över. Generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var juvelen i kronan – Angeles Bermudez Svankvist kom utifrån och utsågs efter att ha svarat på regeringens jobbannons. På moderatstämman 2011 förevisades hon på storbildsskärmar som ett exempel på den lyckade förändringen av utnämningspolitiken. Sen gick det mesta fel och Bermudez Svankvist tvingades, mycket motvilligt, att avgå.

Historien är mer än en sorglustig anekdot. Det är en övertydlig sammanfattning av alliansens snart åtta år i regeringsställning. För sanningen är att i princip ingenting blev som det skulle. Alliansen hade ett antal centrala politiska projekt när de valdes 2006:

- Minska arbetslösheten genom att göra det dyrare att vara sjuk och arbetslös

- Öka valfrihet och privat ägande i sektorer som tidigare varit skötta av det offentliga

- Förbättra skolresultaten genom bland annat mer ordning och reda och tidigare betyg

Det är bara att konstatera att det inte alls har gått bra. Arbetslösheten är idag 8,6 procent, att jämföra med 6,1 procent i september 2006 (vilket Moderaterna för övrigt då kallade ”massarbetslöshet”). Sysselsättningen är lägre. IFAU har konstaterat att regeringens enskilt största reform, jobbskatteavdraget, är omöjlig att utvärdera men att ”resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Även om man är välvillig och föreställer sig att JSA kan ha haft positiva effekter på sysselsättningen så är det orimligt att tro att de skulle vara av en storlek som matchar kostnaden (även regeringens övriga ”jobbpolitik” lider av samma problem – den skapar få jobb men är extremt dyr, vilket exempelvis IFAU visat vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga).

Det statliga ägandet har förvisso minskat och de privata aktörerna blivit fler inom välfärden. Det är dock symptomatiskt att regeringens egen utredning om lagen om valfrihetssystem inte kan hitta några skillnader vad gäller brukarnöjdhet, kvalitet eller effektivitet mellan kommuner som tillämpar LOV och de som inte gör det (trots detta förespråkar utredningen att LOV ska göras obligatorisk – även det symptomatiskt för en politik som baseras på allt annat än fakta). Bilprovningen blev dyrare efter omregleringen och apoteksprivatiseringen kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor varje år, samtidigt som väntetiderna blivit längre och kundnöjdheten sämre. Och det vi framför allt kommer att minnas vad gäller välfärden från den här mandatperioden är sannolikt Carema, SNS Konkurrensens konsekvenser och hur debatten om vinst i välfärden helt bytte slagsida på bara några år.

Det finns få som haft så hög svansföring som Jan Björklund vad gäller utfästelserna att bryta med ”flumskolan” och förbättra skolresultaten. I valrörelsen 2006 lovade Folkpartiet exempelvis att svenska skolan skulle bli ”världsbäst på kunskap” tack vare tidigare betyg (vänster). I verkligheten har kunskapsresultaten sjunkit som en sten (höger/PISA), alltmedan Björklund kraftfullt tillsatt den ena utredningen efter den andra.

fp pisaras

Alliansen har dock lyckats med några saker. Man har sänkt skatterna med 140 miljarder, man har försvagat LO (genom fördyrad a-kassa och fördyrade fackavgifter), och man har ökat ojämlikheten och antalet fattiga i Sverige. Inget av detta vill man tala särskilt högt om, varken 2006 eller idag, men det är förstås inga överraskningar. Kanske var det hela tiden detta som var huvudsyftet med regeringens politik – jag kan ärligt talat inte bedöma det. Icke desto mindre föreställer jag mig att de flesta med högersympatier inte gillar ojämlikhet och svaga fackförbund i sig (låga skatter är möjligen en annan femma), utan för att de ser det som redskap för att uppnå andra viktiga samhällsmål, som exempelvis full sysselsättning och ökad individuell frihet.

Men det går. Inte. Att. Komma. Runt: Det har inte lyckats.

De samband man hoppades på existerar inte.

För tillfället går det inte jättebra för de borgerliga partierna i opinionen. Detta till trots saknar jag en diskussion som på djupet tar sig an hur gravt regeringen faktiskt har misslyckats. Själva grundvalen i deras bärande politiska idéer har visat sig inte hålla. Om inte annat kan jag inte låta bli att undra hur de själva känner sig. Trodde de på riktigt att ökade klyftor skulle minska arbetslösheten? Att det var bra att rekrytera en gd utan tyngre erfarenhet av myndigheter och ledarskap? Att privat ägande med stora statliga subventioner på något automagiskt sätt skulle göra Apoteket bättre?

Om de verkligen trodde allt detta – hur tänker de egentligen idag? Kanske är den moderata ordföranden i omsorgsnämnden i Vellinge kommun en ledtråd. I denna mörkblå kommun funderar man nämligen osannolikt nog på att kommunalisera hemtjänsten – eftersom den inte funkar tillräckligt bra i privat regi. Nämndordföranden konstaterar att minskad valfrihet skulle ha ett antal konkreta fördelar – men: ”det går inte ihop med vår ideologi”.

Kognitiv dissonans! Detta är en story jag gärna skulle höra mer om. Jag tänker mig att mötet med verkligheten inte kan ha varit enkelt, men säkerligen tillräckligt förtätat för att ösa ett gäng spänningsromaner ur.

2 kommentarer

Filed under Borgerligheten

Allt annat är inte lika

”Try this experiment when you are hosting a dinner party. Instead of serving wine from bottles, serve different-priced wines from various decanters, and then ask your guests to pick the wine that they think is the best. This experiment is a great way to discover which wines to serve next time – and you may well discover that the less expensive wines are the ones that you and your guests like the most.”

Så knyts Uri Gneezys och John A Lists bok The why axis ihop. Boken handlar om hur man genom experiment – ungefär som i citatet – kan hitta incitament som fungerar för att förändra samhället, till exempel förbättra fattiga barns skolresultat, minska ungdomsvåld och få folk att ge mer till välgörenhet. Det är naturligtvis ett väldigt rimligt förhållningssätt och (oavsett bokens stora ord om hur revolutionerande denna metod skulle vara), ofta helt okontroversiellt.

När Gneezy och List vill ta reda på hur man kan få bättre skolresultat i fattiga bostadsområden inrättar de exempelvis två avancerade förskolor och en ”föräldraakademi” och lottar ut platserna till 150 barn i Chicago heights school district. Sedan jämförs dessa barn med grannbarnen som inte fick nån plats. Experimentet är tänkt att pågå i många år, men de första resultaten är positiva och visar att barnen i förskolorna presterar bättre än det nationella genomsnittet på diverse test. Det är tämligen oförvånande – det finns ju redan gott om forskning som visar att förskola är positivt för små barns kognitiva utveckling.

Problemet med The why axis ligger på ett annat plan. Gneezy och List jobbar ofta med rent monetära incitament – de kommer exempelvis fram till att ekonomisk belöning under vissa omständigheter kan höja elevers skolresultat – men när de tar sig an problemet med ungdomsvåld genom att ge personliga mentorer till tonåringar med högriskbeteende hittar de i princip inga skillnader mot kontrollgruppen, trots att programmet kostar 15 000 dollar per person. När man läser om vilka förhållanden ungdomarna lever under är det inte särskilt förvånande. Ett vanligt år blir ca 50 skolelever skjutna i Chicago – varje vecka. ”Kids in dangerous schools could not focus on academics [...] because they had something much larger, such as the possibility of being murdered, on their minds. After a shooting, attendance dropped to 50 percent.” Som svensk är det lätt att tänka: i ett land där så många lever i en sådan extrem fattigdom är det nog större strukturer som behöver förändras än att ge unga med riskbeteende (vi pratar alltså risk för att skjuta någon) personliga mentorer. Men ”strukturer” (eller komplexa välfärdssystem) är svåra att hantera i randomiserade experiment. I Gneezys och Lists värld – liksom alltför ofta i den ekonomiska världen generellt – begränsas verkligheten till vad som går att inordna i kontrollgrupper, och till att allt annat kan hållas lika. Men i verkligheten är nästan aldrig allt annat lika. Därför är det vanligt att ekonomiska studier av samhällsfenomen fokuserar på träden, men helt missar skogen.

Häromdagen lanserade Göran Hägglund ett förslag om så kallade social impact bonds, som är en sorts avtal mellan det offentliga och en privat eller ideell aktör att komma tillrätta med ett socialt problem. Det offentliga formulerar målsättningen (exempelvis: minska antalet brott begångna av unga), den privata/ideella aktören åtar sig att lösa detta och står för finansieringen. Nås målet får den privata utföraren betalt av det offentliga, i annat fall får denne själv stå för kostnaden (för att det ska finnas något skäl för den privata aktören att alls ge sig in i detta antar jag att det också måste finnas någon typ av riskpremie, dvs vinst, om denne lyckas – men det nämner inte Hägglund).

Upplägget påminner en del om Gneezys och Lists bok – att experimentera sig fram till vad som funkar, här med den extra fördelen att skattebetalarna inte ska stå för den ekonomiska risken. I grunden är det ingen ny tankegång. På S-regeringarnas tid fanns en kritik mot ”projektpolitiken”, inte minst på integrationsområdet. Typexemplet är den så kallade Storstadssatsningen, som bestod av ett antal lokala utvecklingsavtal mellan staten och storstadskommunerna i syfte att skapa en positiv utveckling i utsatta bostadsområden. Staten satte mål och avsatte pengar, kommunerna förväntades matcha anslagen och utföra en stor mängd åtgärder. Slututvärderingen efteråt var tydlig med att satsningen aldrig hade några förutsättningar ”att nå upp till det övergripande målet, att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen. Såväl forskare som utvärderare ställer sig eniga bakom detta och menar att målet är överambitiöst och orealistiskt”. Och: ”om inget samtidigt görs åt de utestängande strukturerna, så lär inte lokala interventioner ensamt kunna påverka genomgripande orsaker eller mekanismer.” Det är en slutsats som lär stå sig oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Alltså: Vi kan inte fixa samhällsproblemen med små projekt, eftersom folk inte är arbetslösa, begår brott eller utvecklas dåligt i skolan i ett vakuum. Detta gäller oavsett om metoden kallas projekt, social impact bonds eller randomiserade experiment.

Och apropå de 150 förskoleplatserna i Gneezys och Lists experiment i Chicago – de finansieras med hjälp av en privat donation på 10 miljoner dollar (vilket för övrigt är ungefär lika mycket som förskolan totalt kostar i Orusts kommun under ett år). Experimentlusta i all ära, men en välfärdsstat kostar en del pengar om den ska nå fler än en handfull lyckligt framlottade. Och ja, det gäller ju oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Det är dock talande att kristdemokraten Göran Hägglund tror att privata utförare ska lyckas bättre med sociala projekt än det offentliga. Borgerligheten har ju en fascinerande hangup på det här med ägarform, och på den allra enklaste formen av incitament (”gör något bra och du får pengar”). Men, som Katrine Kielos skrev i en minnesvärd artikel, ”problemet med ekonomiska incitament är inte att de inte fungerar. Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur”.

Det här inläggets inledande citat är en illustration av detta. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det låter ganska ocharmigt att bli bjuden på middag i syfte att vara försökskanin för att värden ska kunna hitta det vin som genomsnittligt funkar bäst i förhållande till priset till kommande middagsbjudningar.

Jag vill mycket hellre dricka det vin som värden valt för att hen helt enkelt tycker att det smakar gott.

Daniel Swedin skrev bra om Hägglunds förslag ur ett annat perspektiv.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Recension: What money can’t buy. The moral limits of markets

”Vi lever i en tid då nästan allting kan köpas och säljas. De senaste tre decennierna har marknader – och marknadsvärderingar – kommit att styra våra liv mer än någonsin tidigare. Vi hamnade inte här genom ett avsiktligt val. Det är nästan som om situationen bara drabbade oss”, skriver Harvardprofessorn Michael J Sandel i boken ”What money can’t buy. The moral limits of markets”.

Enligt Sandel finns det två problem med denna den ökande marknadiseringen av den mänskliga tillvaron. Det ena handlar om ojämlikhet. Om rikedom enbart påverkade förmågan att köpa lyxprodukter skulle det inte spela så stor roll att inte alla är rika. Desto större roll spelar det om saker som bra vård, säkra bostadsområden, politiskt inflytande och meningsfull fritid i lägre grad är tillgängliga för låginkomsttagare. Ju fler företeelser som köps och säljs, desto fler områden ställs helt enkelt den fattige utanför, och desto större roll spelar klyftorna i ett samhälle.

Det andra problemet handlar om marknadens korrumperande effekter, i vid bemärkelse. ”Ekonomer antar ofta att marknaden inte påverkar varorna den reglerar. Detta stämmer inte. Marknader lämnar avtryck på sociala normer”, skriver Sandel. Marknaden uttrycker och uppmuntrar specifika attityder gentemot det som handlas.

Sandel illustrerar detta med exempel ur den ekonomiska forskningen om perversa incitament (förseningsavgifter fick fler föräldrar att hämta sent på en israelisk förskola; den som får betalt samlar in mindre till välgörenhet, etc). Han påtalar det välbelagda faktum att ekonomiska belöningar i många situationer utplånar människors inre motivation att exempelvis lära sig nya saker eller utföra goda gärningar.

Men Sandel menar att marknadiseringen har negativa konsekvenser även där dessa är svårare att mäta. Boken är fylld av spektakulära exempel på detta, de flesta från USA: här berättas om välgörenhetsstiftelsen som betalar drogberoende kvinnor för att sterilisera sig; om företag som köper tatuerad annonsplats på människors kroppar; om lobbyister som betalar hemlösa för att köa till de åtråvärda åhörarplatserna i kongressen; om möjligheten att, i vissa delstater, uppgradera sin fängelsecell för ett mindre belopp; om spekulationer i aidssjukas livförsäkringar och vadslagningar om vilka kändisar som ska dö ett visst år. Och så vidare.

Samtidigt är Sandel pragmatiker. Han har inget emot marknader i sig. På vissa områden fungerar de bra, på andra inte. Han resonerar nyanserat om att även om monetära belöningar i de flesta fall fungerar dåligt för att höja skolresultat, så finns det också experiment som visar att belöningar, rätt utformade, kan höja statusen på att anstränga sig i skolan och därmed också få fler att klara proven. Sandels poäng är att det inte finns något givet svar på när marknaden är en bra organisationsform och när den fungerar dåligt. Det måste prövas från fall till fall, helst genom en offentlig diskussion.

Att ekonomiska incitament ofta har andra effekter än de avsedda är viktigt att diskutera. Viktig är även den mer svårdefinierbara diskussionen kring moral och marknad som Sandel verkar mest angelägen om att väcka, även om den i hans bok aldrig går på djupet. Visst är det lätt att känna en instinktiv motvilja mot att precis allt ska kunna köpas för pengar – oavsett om det gäller missbrukande kvinnors äggledare eller rätten att gå före i en kö – men Sandel erbjuder egentligen föga vägledning kring var gränserna ska gå. De många spektakulära exemplen Sandel radar upp är bra på att reta just den instinktiva motviljan, men den som önskar sakliga argument och mer fördjupade resonemang som går utanpå instinkten kommer inte att finna tillräckligt. Det är synd, för det är ett angeläget ämne.

Det finns också i Sandels bok ett lite för ensidigt fokus på marknaden som handelsplats och de enskilda finansiella transaktioner som äger rum på den. Frågan om marknadiseringen av den mänskliga tillvaron är större än att enbart handla om vilka företeelser som, av moraliska skäl, inte bör köpas och säljas.

Marknaden är exempelvis också ett fördelningssystem och en metod att fatta beslut på. Det finns andra sådana system – demokratin och politiken är ett, den planmässiga hierarkin i ett företag ett annat och samvaron i en familj ytterligare ett. Utfallen blir olika beroende på vilken metod som väljs. Varor kommer att fördelas annorlunda om det sker via marknaden eller inom en familj. Beslut om vad som ska produceras och under vilka förhållanden det får ske kommer att se olika ut om de fattas demokratiskt eller på marknaden. Valet av metod är ingalunda naturgivet, även om det ofta kan verka så.

Det som har hänt de senaste decennierna är, precis som Sandel skriver, att marknadslogiken fått bre ut sig. Men det handlar inte bara om att allt fler företeelser har fått prislappar. Det handlar om att demokratins omkrets har minskat till förmån för marknadens. Genom privatiseringar och omregleringar har vi bestämt att allt färre saker ska beslutas och fördelas av oss gemensamt, och istället lämnas åt marknaden. Ibland har det funkat bra, ibland har det funkat dåligt.

I Sverige har vi byggt upp komplicerade system för att få stora delar av välfärd och infrastruktur att imitera en marknad, samtidigt som vi inte velat acceptera vissa för marknaden grundläggande element, inte minst själva prisbildningen. Ingen elev betalar sin egen utbildning. Resultatet är en hybrid som är svår att överblicka. Den demokratiska styrningen har minskat, men vi låter inte heller marknadskonkurrensen få fullt genomslag.

Vad denna sorts marknadisering på sikt får för konsekvenser för fenomen med stort allmänintresse, som utbildning, sjukvård, elförsörjning och järnväg, är inte klart ännu. Att Sandel inte skriver om den svenska välfärden är förstås inte konstigt, men faktum är att hans bok inte heller på en övergripande nivå behandlar frågan om gränsen mellan marknad och demokrati, trots att den är relevant för många länder. Som beskrivning av det marknadiserade samhället får därför Sandels bok tyvärr betraktas som något tunn.

Ursprungligen publicerad i Tiden någon gång 2012.

7 kommentarer

Filed under Ekonomi, Marknad vs demokrati

Demokrati är farligt för företagandet!

Så, hamburgerkedjan Max vd och vice vd skrev ett brev till sina över 3000 anställda där de varnar för ”katastrof” om S och V skulle vinna valet. Skälet är dessa partiers inställning till restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna till unga. ”Jag bryr mig absolut inte om vad medarbetarna röstar på. Men alla som gillar att jobba i restaurangbranschen och vill jobba kvar där är det den absolut viktigaste frågan som påverkar restaurangbranschen nu”, utvecklade vd:n senare.

För några veckor sedan hävdade arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna att färre jobb hade skapats 2013 än 2012 i den privata välfärden på grund av den politiska debatten om välfärdsvinster (ett resonemang som kan ifrågasättas både av lämplighetsskäl och rent sakligt.)

Ja. Demokrati är farligt för företagandet!

Det finns ett ord för den politik som skapar den här sortens reaktioner: klientelism, eller klientpolitik – ett system där de styrande erbjuder diverse privilegier till sina ”klienter”/väljare i utbyte mot politiskt stöd (märk väl att vi fortfarande inte har någon lag som förbjuder anonyma gåvor till partier i Sverige).

Företag och arbetsgivare har alltid synpunkter på politiken, och det är inte i sig konstigt. Men den situation vi har i Sverige med en växande sektor företag som i mycket hög utsträckning är beroende av skattemedel för sin existens (eller snarare, för sina vinstnivåer) skapar en delvis ny situation.

Vi är inte vana vid att det ser ut riktigt på det här sättet och därför finns en naivitet kring dessa frågor. Vi är ett land med en internationellt sett hög tillit i samhället, låg korruptionsnivå etc. Men inget av detta är något naturgivet eller något som kommer att fortsätta att existera av sig självt.

Faktum är att vi på flera punkter har skapat politiska system som tenderar att undergräva detta. Några konkreta och rätt obehagliga exempel på hur det kan bli är exempelvis ambulansdirigeringsföretaget Medhelp som hotade att med kort varsel lämna sina uppdrag om de inte fick extra betalt av landstingen, eller Capio S:t Göran som vägrade ge eftervård till hjärtpatienter om de inte fick betalt en gång till.

Med dessa system på plats behöver vi fundera över vilka lagar och regler vi måste förändra för att kunna bibehålla den höga grad av tillit och låga grad av korruption som vi varit vana vid i Sverige. Det handlar också om själva effektiviteten i samhällsekonomin. Det är inte bra med system där företagen lägger stora resurser på rent seeking snarare än på att utveckla varor och tjänster som reellt bidrar till ekonomin. Det vore fint om vi dammade av den gamla föreställningen att politiken bör förhålla sig neutral till vilka branscher som ska växa. Sånt sköter marknaden bäst. Subventioner av enskilda branscher är både ekonomiskt ineffektiva och skapar en hel del demokratiska problem.

8 kommentarer

Filed under Marknad vs demokrati