Demokratin täcker inte hela storstaden

På ett antal platser i Sverige röstade inte ens varannan röstberättigad i valet 2006. När valdeltagandet är mindre än 50 procent funkar inte längre vårt demokratiska system. Den parlamentariska demokratin är inte längre representativ. Nedanstående bild visar valdeltagandet i kommunfullmäktigevalet 2006 (data härifrån):

Både valdistrikten med högst (långt över 90 procent) valdeltagande och de med lägst (40-50 procent) ligger i princip uteslutande i storstadsregioner. Både i Stockholm och Göteborg är skillnaden mellan valdistriktet med högst valdeltagande och det med lägst valdeltagande hisnande 50 procent. I Malmö är det drygt 40. I övrigt hamnar, förutom Borås och Halmstad, bara andra kommuner i Stockholms län på en tio i topp-lista över störst variationer i valdeltagandet:

Det räcker med att läsa namnen på valdistrikten med högst respektive lägst valdeltagande för att inse att det inte direkt är någon slump som avgör valdeltagandet. Det finns tydliga mönster, vilket också bekräftas av beräkningar från SKL. ”Deltagandet är betydligt lägre bland unga, ensamstående, lågutbildade och arbetslösa, medan det är högre bland medelålders personer, sammanboende, högutbildade och sysselsatta. Dessa ojämlikheter förefaller dessutom ha
tilltagit i takt med att valdeltagandet sjunkit”, skriver SKL. Vidare innebär en högre andel utrikes födda (med rösträtt) ett lägre valdeltagande, medan fler höginkomsttagare innebär högre valdeltagande i ett område.

Sammantaget innebär detta att de som skulle behöva politiken allra mest, de går inte och röstar. I kommunfullmäktige i exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö finns det osynliga luckor. Stora delar av befolkningen i dessa städer är inte representerade i de demokratiska församlingarna.

Jag tror att demokratin som system måste ta större ett större ansvar för sin egen fortlevnad. Det kan inte bara vara ett ansvar för de politiska partierna, så som man traditionellt sett på det. Det är hela samhällets ansvar. Att rösträtten används så ojämlikt är i högsta grad ett demokratiskt problem, som kräver ett systematiskt arbete för att motverkas.

Inför valet 2006 genomfördes en särskild Demokratisatsning, som bland annat innebar att 12 svenska kommuner fick dela på 7,5 miljoner kronor för satsningar på valinformation. Utvärderingen visar att ungefär hälften av insatserna faktiskt gav ett högre valdeltagande. Flera kommuner, t ex Botkyrka, Södertälje och Malmö, har satsat på att utbilda särskilda valambassadörer, i syfte att få fler att gå och rösta. Detta arbete borde utvärderas, systematiseras och införas i åtminstone alla kommuner där det finns valdistrikt som har lägre valdeltagande än genomsnittet för riket. Kommunerna borde helt enkelt få ett tydligare ansvar för att valdeltagandet måste öka och bli jämnare fördelat.

Andra bloggar om valdeltagande, demokrati, ojämlikhet, valambassadörer. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

 

Tack klassamhället för 5 extra

Är du en 30-årig kvinna med eftergymnasial utbildning? Grattis, då förväntas du bli 86 år gammal. Fem år mer än en jämnårig kvinna med bara grundskoleutbildning. Fem år. Det är ett ganska tydligt mått på klassamhället. ”De sociala skillnaderna i utbildningsnivå kvarstår och verkar nästan ha ökat för kvinnor de senaste tjugo åren”, skriver Socialstyrelsen och SKL i sin nya rapport Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 2009.

Inte bara livslängden utan också dödligheten i en rad sjukdomar är klassrelaterad. Det gäller till exempel lungcancer, motorfordonsolyckor, blindtarmsinflammation, stroke och livmoderhalscancer. Om du är lågutbildad och drabbas av något av ovanstående är risken att dö betydligt högre än om du skulle vara högutbildad.

Nedanstående diagram visar att det dör dubbelt så många personer med maximalt grundskoleutbildning jämfört med högskoleutbildade i de aktuella diagnoserna (till exempel lungcancer, cancer i matstrupen eller levercirros).

Just detta diagram avser diagnoser och dödsorsaker som anses möjliga att påverka med bredare hälsopolitiska insatser, som kampanjer för rökavvänjning och förbättrade alkoholvanor. Socialstyrelsen och SKL undersöker även vad de kallar åtgärdbara dödsfall, som består av död i diagnoser som är möjliga att påverka med olika medicinska insatser (t ex diabetes, blindtarmsinflammation, stroke och livmoderhalscancer). Även för de åtgärdbara fallen är dödligheten ungefär dubbelt så hög bland de med lägre utbildning.

Ojämlikheten gäller inte bara sjukdomar. Barn och ungdomar i familjer med socialbidrag, låg utbildning och ensamstående föräldrar har också en konstant högre risk att vårdas för en skada, enligt Räddningsverket.

Egentligen är detta inga nyheter – vi vet redan att klass hänger ihop med både hälsa och livslängd (”Socialstyrelsen har sagt sedan 1987 att vården inte är jämlik”, sa Socialstyrelsens generaldirektör i Aktuellt igår). Men ändå – när jag får det så svart på vitt som i Socialstyrelsens/SKL:s rapport kan jag inte låta bli att undra varför rubrikerna inte blir större. Förutom några spridda ledarkommentarer från tidningar runt om i landet hittar jag i princip ingen media som behandlar Sociastyrelsens/SKL:s rapport utifrån klassperspektivet. Ekot och Aktuellt är några få undantag. I exempelvis SvD är vinkeln en helt annan: ”10 000 knän opereras i onödan”.

Jag vet inte hur det är med er, men själv mår jag inte så himla bra av att tänka på att jag lever i ett samhälle där människor med mindre utbildning än jag förväntas dö tidigare. Samtidigt är jag väl medveten om att detta handlar om komplexa strukturer som knappast låter sig åtgärdas i en handvändning. Men om det är svårt att peka ut en enkel lösning, så är det desto lättare att peka ut vad man INTE borde göra. Man borde till exempel inte ge mindre pengar till vård av resurssvaga grupper. Men detta är faktiskt exakt vad de borgerliga partierna i Stockholms läns landsting har gjort:

”Analysen av fördelningen mellan områden med hög och låg medelinkomst visar att ökningen av vårdutnyttjandet varit större i områden med lägre medelinkomst /…/ Fördelningen av resurser visar emellertid på en motsatt förändring, d.v.s. att resursökningen varit större i områden med hög inkomst i jämförelse med områden med låg inkomst.” Detta enligt Karolinska Institutets utvärdering av Vårdval Stockholm.

Jag tror inte man kan lösa klassklyftorna i vården enbart genom att fokusera på själva vården. Vårdval Stockholm är helt uppenbart galet konstruerat, men inte ens det mest perfekta resursfördelningssystem skulle kunna lösa ojämlikheten inom vården, så länge ojämlikhet råder i resten av samhället. Nu ökar klyftorna i Sverige, som ett tydligt resultat av den borgerliga politiken. Borgarna förvärrar alltså både symptom – resursfördelningen – och själva sjukdomen – ojämlikheten. Fler är fattiga idag än 2006. Och det är, på riktigt, en fråga på liv och död.

Peter Andersson och Ett hjärta rött bloggar om samma sak. Fler bloggar på Netroots.

Andra bloggar om vård, sjukvård, vårdval Stockholm, ojämlikhet, klass, Socialstyrelsen, SKL. Rödgrönt. Intressant?

 

Solidariteten har inte kommit till Vellinge

”… ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik. Det kan inte längre vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. Detta måste lösas på nationell nivå inom ramen för EU.”

Så skriver Vellinge kommun på sin hemsida med anledning av att Malmö stad planerar att öppna ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn i Vellinge kommun. Kommunstyrelsens ordförande, moderaten Lars-Ingvar Ljungman, undertecknar.

Boendet planeras ha 30 platser. Under åren 1996-2008 har Vellinge kommun tagit emot tre flyktingar. Jag upprepar: tre stycken. På 13 år (källa: Migrationsverket). Är det detta Vellinge kommun kallar för en strid ström? Ett ”sammanbrott för svensk flyktingpolitik”? Det största sammanbrottet jag kan se är att inte alla landets kommuner hjälper till i flyktingmottagandet. Variationerna är mycket stora. I nedanstående tabell visas de sex kommuner som tog emot flest flyktingar 2008, samt de sex kommuner som tog emot lägst antal (från Migrationsverket).

(Om man istället räknar på vilka kommuner som tar emot flest flyktingar per invånare hamnar Sorsele i topp, följt av Södertälje, Storfors, Ockelbo och Överkalix.)

Bara 102 av Sveriges 290 kommuner har avtal med Migrationsverket om att ta emot ensamkommande flyktingbarn, men behovet är stort. Så stort att Migrationsverket tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting i mars i år skrev ett brev till landets samtliga kommuner med en vädjan om att ta emot fler ensamkommande barn och unga. ”Deras livsöden och bakgrund varierar mycket, men gemensamt för dessa barn är att de alla tillhör en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle”, skriver man bland annat i brevet.

Migrationsverket har sedan vid flera tillfällen upprepat behovet av fler platser. Ändå har bara en handfull kommuner tillkommit. I augusti i år skrev Migrationsverket tillsammans med Rädda barnen och barnombudsmannen en debattartikel i DN där situationen beskrivs som ohållbar. ”Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt.”

Det är sant att antalet ensamkommande barn och unga som söker asyl har ökat de senaste åren. Antalet asylsökande totalt sett har däremot minskat ganska kraftigt sedan 2007. Oavsett hur stort antalet asylsökande är måste hela Sverige finnas med i flyktingmottagandet. Det är helt orimligt att kommunerna kan välja bort att ta emot flyktingar, både vuxna och barn. Det är bra att Tobias Billström uppenbarligen inte är inne på samma linje som sin partikamrat i Vellinge när han nu uppmanar kommunerna att ställa fler platser till förfogande. Samtidigt är det tydligt att det inte räcker bara att vädja. Därför behövs en lagstiftning som garanterar att alla kommuner är med. På så sätt har Lars-Ingvar Ljungman helt rätt: frågan måste lösas på nationell nivå. Men knappast på det sätt jag misstänker att Ljungman menar.

SvD1, SvD2, Svd3, SvD4, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, NM AB8, AB9, AB10, AB11

Andra bloggar om Vellinge, flyktingmottagande, solidaritet, flyktingar Rödgrönt. Intressant?

 

New age är det nya vuxendagiset

Jobbcoacher ägnar sig åt healing.  Tja, om jag skulle handla upp tjänster för tre miljarder via 952 bolag på bara några månader, så skulle jag nog också hamna snett. Särskilt när det handlar om just den sortens tjänster. Gränsen mellan seriöst motivationsarbete och jobbskapande medelst tankeöverföring är uppenbarligen tunn.

När den borgerliga regeringen kom till makten ville den skifta fokus i arbetsmarknadspolitiken: bort från utbildning och ”låtsasjobb”, mot effektivare matchning och intensivare sökaktivitet. I sig var det inte fel tänkt. Det verkar fullt rimligt att särskilt personer som varit arbetslösa ett tag behöver inspiration, peppning och aktivering. Vidare hade andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som arbetsmarknadsutbildning, hamnat i vanrykte under 1990-talet.

Problemet med den borgerliga politiken ligger istället i timingen. Som Finanspolitiska rådet påpekar är åtgärderna avpassade för en högkonjunktur med ganska låg arbetslöshet. Men konjunkturen vände. Så ej regeringens politik.

Ett annat problem ligger i proportionerna. 31 500 arbetslösa ska få hjälp av jobbcoacher under 2009, samtidigt som just nu ca 5 000 personer befinner sig i arbetsmarknadsutbildning. ”Regeringen har enligt vår uppfattning en överdriven tro på vad som går att uppnå genom jobbsökaraktiviteter i en djup lågkonjunktur”, skriver Finanspolitiska rådet. Det hjälper inte att bli aldrig så motiverad när det inte finns några jobb att söka.

Nedanstående diagram (som kommer från Finanspolitiska rådets huvudrapport 2009) visar hur sammansättningen av arbetsmarknadsåtgärderna har sett ut 1980-2008. Som framgår av bilden har utbildningsandelen minskat stadigt de senaste åren. Istället har bland annat ”jobbsökaraktiviteter” ökat. I den senare kategorin ingår framför allt jobbcoacherna.

Även i absoluta tal har antalet platser i arbetsmarknadsutbildningen (AMU) minskat. Nedanstående diagram visar antalet personer i AMU under september månad varje år sedan 1997, samt arbetslösheten. Som mest var mer än 45 000 personer sysselsatta i AMU (1998). I september i år var antalet ca 5000 (statistik från SCB och Arbetsförmedlingen). Detta trots att arbetslösheten idag är högre än varje annat år sedan 1999.

Arbetsmarknadsutbildningarna hade som sagt dåligt rykte, men forskarnas uppfattning idag är att det delvis är oförtjänt. Nyare studier visar istället att deltagandet i yrkesinriktad AMU förkortar tiden i arbetslöshet med hela 20 procent, och att effekterna är allra störst för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden – som lågutbildade och utomnordiska invandrare. Därför har också Finanspolitiska rådet gett regeringen kritik för att man inte satsar mer på AMU. Åtminstone 15 000 platser per månad borde erbjudas, skriver rådet. Vad som talar emot att så blir fallet är att AMU är en dyrare form av arbetsmarknadspolitik än jobbcoachning. Antagligen tycker regeringen inte att den har råd.

Precis som att ”ALU”, ”ams-projekt” och ”datortek” så småningom blev närmast till skällsord, så spår jag att ordet ”coach” snart kommer att få samma löjets skimmer över sig. Vilket egentligen är synd, eftersom det inte är något fel på åtgärden i sig – bara kvantiteten. Men övertron på att jobbcoacherna ska lösa arbetslösheten säger mycket både om den borgerliga människosynen och om vår tid över huvud taget. Att coacha sig till mer självkänsla med Mia Törnblom, mer sex med Neil Strauss eller fler jobb med en jobbcoach som praktiserar neurolingvistisk programmering, det handlar om att ignorera strukturerna i samhället. Som t ex att chansen att få en partner eller ett jobb inte bara har med efterfrågan att göra, utan också med utbudet. Eller att somliga av oss har svårare att få till det än andra. Att lägga lösningen i den enskildes huvud, det är också att lägga problemet där. Men att lågutbildade och invandrare betydligt oftare är arbetslösa än andra har inte att göra med att de som individer skulle vara mindre motiverade. Det har att göra med strukturer.

Frank TJ Mackey, den cyniska kärlekscoach som Tom Cruise spelar i Magnolia, illustrerar det fint: ”I don’t care how you look. I don’t care what car you drive. I don’t care what your last bank statement says!” Nej, alla män kan få alla kvinnor de vill ha, bara de köper hans video. Han bjuder dock på tipsen att det är viktigt med språket, och att köpa en almanacka. I övrigt gäller det mest att tro på sig själv (samt antagligen hata kvinnor).

Frank TJ Mackey är satir. Handpåläggning via Arbetsförmedlingen är det dessvärre inte. Att människor som är arbetslösa faktiskt har blivit presenterade för detta som en lösning på deras jobbsökande, det känns inget vidare.

DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9,

Bloggat: Claes Krantz, Peter Andersson, Kulturbloggen, Johan Westerholm

Andra bloggar om jobbcoacher, arbetsmarknad, arbetsförmedlingen, individualism. Rödgrönt. Intressant?

 

Bensinen i politiken

Någon som minns Expressens (eller kd:s) ”bensinskatteuppror” i förra valrörelsen? Eller striden om trängselskatten? Politiska förslag som syftar till att begränsa bilanvändandet brukar vara djupt impopulära. Detta trots, eller kanske just på grund av, att vägtransporterna står för den största andelen av växthusgasutsläpp i Sverige. Behovet av åtgärder är alltså stort. Medan de totala utsläppen av klimatgaser faktiskt har minskat i Sverige mellan 1990 och 2007 så har utsläppen från vägtrafiken vuxit kontinuerligt, som diagrammet nedan visar. Idag står vägtransporterna för ca 30 procent av de totala utsläppen i Sverige.

(Statistik från Naturvårdsverket. Grafen visar de största källorna till utsläpp i Sverige, samt några källor till – dock inte alla.)

”Lämnar man bilen hemma sparar man två, tre ton koldioxid per år. Hoppar man över en Thailandsresa sparar man två ton koldioxid och troligtvis minst lika mycket utsläpp av andra klimatpåverkande gaser. Låter man bli nötkött sparar man uppemot ett halvt ton koldioxidekvivalenter per år”, skriver professor Christian Azar i sin bok ”Makten över klimatet” (rekommenderas!). De exempel han radar upp summerar till lika mycket som genomsnittssvenskens totala utsläpp under ett helt år. Det står klart att individuella livsstilsval spelar roll. Samtidigt varnar Christian Azar för att ensidigt fokus på individens beteende riskerar att ställa behovet av politiska styrmedel i skymundan. ”Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom att regeringar och parlament infört nya lagar, ekonomiska styrmedel, förbud eller andra regleringar.”

Att Sverige lyckats minska sina utsläpp sedan 1990 och väntas klara åtagandena i Kyotoprotokollet är imponerande. Ändå är det långt ifrån nog. De utvecklade länderna borde komma överens om att minska sina utsläpp med hisnande 80 procent till 2050, menar Jennifer Morgan, som ledde WWF:s delegation under Kyotoförhandlingarna.

Både Christian Azar och Jennifer Morgan efterlyser politiska lösningar på klimatfrågan. Men det är inte lätt. ”Problemen med försurning och stratosfäriskt ozon är enkla jämfört med klimatproblemet. Lösningarna utmanade inte de stora bolagen eller vår föreställning om det goda livet. Det räckte med att byta ut några kemikalier eller att rena bort svavel från kolkraftverken. Nu är utmaningen betydligt tuffare. Fossila bränslen är en central ingrediens i hela det ekonomiska systemet,” skriver Azar.

Jag skulle vilja lägga till att de fossila bränslena också är en central ingrediens i hela det politiska systemet as we know it. Detta gör det hela ännu mycket svårare. Det parlamentariska system vi lever i är modellerat på en evig tillväxt. Den socialdemokratiska omfördelningspolitiken har  exempelvis kunnat accepteras av breda folklager eftersom alla ständigt har fått det bättre. Den rike har inte behövt minska sin kaka i absolut bemärkelse för att ge till den fattige, bara relativt sett – något som verkar vara lättare att acceptera för de flesta. Och frågan är vilken typ av tillväxt vi kommer att kunna vänta oss i en framtid där vi inte längre kan leva över naturens tillgångar på det sätt vi i väst gjort under det senaste seklet?

Men klimatfrågan har inte bara bäring på enskilda partiers politik, utan också på hur människor uppfattar politik över huvud taget. Vi är vana vid att vi ska kunna ställa krav på politiker – krav som på olika sätt ska leda till ett bättre samhälle. Det är antagligen ganska mänskligt att vi ofta likställer ”bättre” med ”mer”. De vanligaste politiska önskemålen handlar ju om mer resurser – fler lärare, kortare vårdköer, lägre skatter (det sistnämnda dessutom gärna i kombination med de förstnämnda), etc. Men klimatfrågan handlar inte om ”mer”. Att lösa den kommer att kosta. Orkar vi acceptera det, vi som är vana vid eviga framsteg? Exakt hur stark måste den folkliga opinionen för klimatåtgärder vara för att folket också ska säga ja till politiska förslag som gör bensin och el dyrare? Helt enkelt, kommer vi att rösta på politiker som lovar försämringar här och nu, i syfte att uppnå något diffust bättre på lång sikt?

Bensinskatteupproret lyckades samla 1,8 miljoner namnunderskrifter till stöd för en sänkt bensinskatt. Det säger något om hur svårt det är med klimatpolitik. Inte konstigt att förväntningarna inför klimatmötet i Köpenhamn är bottenfrysta. Samtidigt visar klimatfrågan hur nödvändig politikens återkomst är. Det enda som kan rädda klimatet är politiken.

Andra bloggar om klimat, klimatmötet, bensinskatteupproret, bilar, bensinskatt. Rödgrönt. Intressant?

 

Slaget om välfärdens kärna

”Valet handlar om att antingen värna välfärdens kärna, eller att bygga ut bidragssystemen för dem som inte arbetar. Socialdemokraterna väljer ju den senare vägen och vill bygga ut a-kassan för dem som tjänar ganska mycket”. Så sa Per Schlingmann när han blev intervjuad av Annika Lantz tidigare i år. ”Man måste vara ärlig och våga säga att under de kommande åren finns inget skattesänkningsutrymme. Varje krona som går att skrapa ihop måste gå till välfärdens kärna”, sa Thomas Östros i samband med att regeringen presenterade sina senaste skattesänkningar.

”Välfärdens kärna” är inte ett nytt begrepp, men det har förmodligen aldrig använts så flitigt som det senaste året. Moderaterna började. Nu tävlar även Socialdemokraterna om att säga det oftast. Som framgår av citaten ovan kan det användas lite som det passar, både till höger och vänster. Hur kommer det sig? Och vad betyder det egentligen?

Enligt en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting tror de flesta svenskar att mindre än hälften av kommuners och landstings utgifter går till vård, skola och omsorg – det som många skulle definiera som ”välfärdens kärna”. Sanningen är att dessa verksamheter står för hela 90 procent av kommunernas och landstingens budgetar. Det är något som bara tre procent av svenskarna känner till. Såhär fördelar sig den genomsnittliga svenska kommunens driftkostnader (statistik från SCB):

En tredjedel av kommunens budget går alltså till äldreomsorg och funktionshindrade. Nästan lika mycket går till utbildning. Sådant som till exempel av Timbro gärna lyfts fram som vidlyftigheter inom den kommunala ekonomin, typ kultur- och fritidsverksamhet, utgör i själva verket bara några få procent av budgeten. Det är alltså ett missförstånd att det skulle finnas mycket pengar att spara in på t ex simhallar, bibliotek och ekonomiskt bistånd (socialbidrag).

Undersökningen från SKL visar att folk i allmänhet inte känner till detta. Antagligen tror många svenskar att mycket av de offentliga utgifterna istället går till a-kassa, socialbidrag och sjukförsäkring. Det är denna föreställning Per Schlingmann spelar på när han säger till Annika Lantz att man i skolorna inte upplevde att den socialdemokratiska regeringen sköt till mer pengar ”därför att alla resurserna gick väldigt mycket till människor som inte arbetade”.

År 2008 uppgick utbetalningarna i a-kassan till en halv procent av BNP. Det är förstås väldigt mycket pengar. Men knappast det svarta hål Per Schlingmann vill få det till.

Diagrammet här nedanför, som kommer från DN, är en av mina favoritbilder. Den säger så mycket om skillnaderna mellan höger och vänster att den egentligen förtjänar ett eget inlägg.

Bilden visar att när det gäller vissa välfärdsområden finns det i princip inga skillnader mellan blocken när det gäller huruvida man vill satsa mer eller skära ner. Allra tydligast gäller det skolan: en majoritet bland såväl höger- som vänsterväljare vill hellre höja skatterna än spara in på kostnaderna. Även för sjukvård, pensioner och polisen är skatteviljan relativt likartad. Men sedan slutar likheterna. Borgerliga väljare kan i betydligt lägre grad än vänsterväljare tänka sig att betala mer i skatt för exempelvis a-kassa, sjukpenning, social- och bostadsbidrag. Tvärtom vill fler hellre skära i utgifterna på dessa områden.

För mig är detta en perfekt illustration av vad moderater menar när de pratar om ”välfärdens kärna” (eller ”arbetslinjen”, som det kallades 2006 – i grunden är det exakt samma argument). Det handlar om ett samhälle utan transfereringar, eller snarare utan de transfereringar som bara går till vissa: de sjuka, de arbetslösa, de fattiga. De delar av välfärden som de flesta har behov av ibland, typ skola, ålderspensioner och sjukvård, dem finns det bred uppslutning kring (ironiskt nog ett starkt argument för den generella välfärd som socialdemokratin förespråkat och högern historiskt sett ofta varit emot. Men det är en annan historia). Man vinner inga val på att föreslå skattesänkningar som drabbar dessa områden. Slaget står om transfereringarna.

Det finns de som inte tycker att sossar ska använda begreppet ”välfärdens kärna”, eftersom det påstås vara ett borgerligt begrepp. Jag tror det vore ett misstag. ”Välfärdens kärna” betyder ingenting i sig, det saknar en klar definition. Däremot verkar det ju helt galet att vara emot ”satsningar på välfärdens kärna”, även om säkert moderaterna skulle gilla att framställa det som om vi var det.

Alltså: låt oss fylla begreppet med den innebörd vi själva vill. Självklart ingår a-kassa, socialbidrag och sjukpenning i välfärdens kärna. Vi vet ju att hela välfärden hänger ihop, eller hur? Urholkad a-kassa och socialförsäkringar gör att klyftorna i samhället ökar, och stora klyftor kostar pengar, genom exempelvis sämre skolresultat, fler sjuka och högre brottslighet.

”Man måste hitta nya ord. Politiken tar sältan ur så många ord”, har socialdemokraternas valgeneral Bo Krogvig sagt. Jag vill inte påstå att just ”välfärdens kärna” någonsin har varit ett särskilt salt begrepp. Men jag tycker inte vi ska låta moderaterna sno det.

Huddingeperspektiv, Alliansfritt Sverige, Lindahls blogg, Magnus Johansson bloggar om välfärdens kärna.

Andra bloggar om välfärdens kärna, nyspråk, val 2010, socialdemokraterna, moderaterna, skatter. Rödgrönt. Intressant?

 

Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e

Jag var barn under ett 80-tal som hade två tv-kanaler, söndagsstängda mataffärer, lyxskatt på smågodis och där det var omöjligt att välja en annan vårdcentral än den man blev tilldelad. Sen kom 90-talskrisen. Allt sånt som tidigare varit för sant-taget blev plötsligt osäkert. Specialläraren, fluortanten och sjukskrivning utan karens – allt detta man trodde skulle finnas där för evigt – plötsligt var de bara borta. Min generation växte inte upp rädda för bomben – vi lärde oss istället frukta arbetslösheten.

Jag var tonåring under ett 90-tal då ”sosse” var det töntigaste, omöjligaste man kunde vara. Det blåste nya, friska vindar, och de kom högerifrån. Anders Borg pratade östgötska och förespråkade nattväktarstaten. Att vara nyliberal var helt enkelt det modernaste som fanns. Nyliberalerna sa: du kan få välja vårdcentral. Du kan få välja tv-kanal. Du kan få tag i sköljmedel utan att behöva lämna landet.

Jag förstår att folk lyssnade. Jag tror att de var utsvultna. Kanske är det därför vissa av de marknadsorienterade reformer som socialdemokratiska regeringar genomförde under 90-talet gick så långt. Det fanns helt enkelt en så stor längtan efter det nya – och en smärtsam insikt om bristerna i det gamla.

Den gamla socialdemokratin byggde på ett industrisamhälle med begränsade inslag av globalisering. Därför fungerade den allt sämre, ju mer globaliseringen växte. Under 1990-talet påbörjades en socialdemokratisk förnyelse som tog hänsyn till detta. Jag var inte med i politiken då, men jag tänker mig att det måste ha varit roligt. Och bråkigt. Lite av en nybyggartid. Men också en tid av ett växande, gnagande tvivel: funkar fortfarande det vi tror på? Funkar politiken? Eller är det som de där nyliberalerna säger – att marknaden är överlägsen allt?

Nu är det rätt länge sen det var 90-tal. Allt det som var nytt då – friskolor, privata elbolag och 779 premiepensionsfonder att välja mellan, det är inte nytt längre. Det är inga nya, fräscha idéer, utan vardag. Det är inga teoretiska modeller, utan verklighet. Vi vet att en del av reformerna blev bra – andra inte. Var vi än står politiskt kan ingen förneka att det fortfarande finns olösta samhällsproblem. Det är inte som att 90-talets lösningar fixade rubbet.

På 1990-talet stod högern för det nya. Efter decennier av överdriven tro på det offentliga kom verkligheten ikapp, och man började pröva marknadslösningar på fler områden. Men det där med balans är svårt. Pendeln slog över – plötsligt skulle marknaden fixa allt. Och där är vi idag. Trots kraschad finansmarknad och galopperande klimatkris är ”marknaden” det enda vi har att hålla i handen.

Under de senaste månaderna har media uppmärksammat både de stora vinster skattefinansierade välfärdsföretag gör och de dumideologiska avknoppningar som borgerliga kommuner genomfört. Diverse oönskade konsekvenser av marknadstänk inom välfärden har dykt upp på flera håll: betygsinflation som effekt av skolkonkurrens. Uteblivna biståndseffekter som följd av att bistånd bedrivs via riskkapitalfonder. Chockhöjda priser på familjerådgivning, som följd av att kostnaderna skenade när kundvalsmodell infördes. Etc.

Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc.

Socialdemokratin har inte hittat en tydlig linje i den här frågan. Förhoppningsvis gör vi det under den pågående kongressen. Jag tror det vore ett misstag att säga att vinst av skattepengar inte är ett problem. Det finns en rädsla i socialdemokratins hantering av denna fråga – plötsligt blir det 1990-tal och den stora ideologiska striden Privat vs Offentligt all over again. ”Vi ska inte prata driftsformer, vi ska prata kvalitet”, är ett ständigt återkommande mantra. Nähä. Varför då? Driftsformerna är oupplösligt sammankopplade med såväl kvalitet som kostnad. De är omöjliga att separera.

Jag kan förstå att borgerliga ledarskribenter sätter stämpeln ”tillbaka till 1970-talet” och ”de vill förbjuuuda vinster!” på allt som andas det minsta ifrågasättande av status quo. Jag tycker att det är lite mer konstigt att socialdemokrater ibland reagerar på samma sätt. Det är inte 1990-tal längre. Att vilja tala om privatiseringens effekter är inte samma sak som att önska sig en tidsmaskin till 1950-talet. Striden om privat-offentligt är redan vunnen – segraren blev ”både och” – nu är det dags att gå vidare och skapa hållbara regler.

Det är mycket, mycket länge sedan socialdemokratin satte dagordningen för det politiska samtalet. Jag tror vi har en chans nu. Dagens förstagångsväljare är ovanligt rödgröna. Så såg det inte ut för tio år sedan. Jag tror att de unga är de som först känner när vinden har vänt. Är man född kring 1990 har man vuxit upp med friskolor, nedskärningar, femtio olika kaffesmaker och tusen olika tv-kanaler. Man gillar valfrihet, men man vet att det privata i sig inte är mer magiskt än det offentliga. Här någonstans tror jag socialdemokratins ”window of opportunity” finns. Om vi bara vågar? Om jobbkongressen bara vågar? Jag är inte säker. Men jag hoppas.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2

Andra bloggar om socialdemokratisk förnyelse, jobbkongress, jobbkongressen, avknoppningar, marknaden, socialdemokraterna, 1990-tal, privatiseringar, välfärd. Rödgrönt. Intressant?

 

Sverigedemokraterna gynnas av otryggheten

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har skrivit en debattartikel som antagligen bryter mot lagen om hets mot folkgrupp. Jag ser få politiska frågor just nu som är lika angelägna som att mota SD:s relativa framgångar. Ett sätt att göra det är att tala om att det finns rasism hos SD. Men hur uppkommer rasismen? De som verkligen är främlingsfientliga, de når vi inte genom att tala om för dem att de helt enkelt tycker fel. Analysen måste göras djupare.

Sören Holmberg och Henrik Oscarsson har kartlagt Sverigedemokraternas väljare och funnit att de oftare än andra har låg utbildning, definierar sig som arbetare, och är arbetslösa. De har lägre förtroende och intresse för politik och sämre politiska kunskaper. Och de är oftare yngre män.

Jag tror dock inte att det räcker med att konstatera hur den individuella SD-väljaren ser ut. Vi måste också titta på sammanhanget han befinner sig i. För drygt två år sedan gjorde jag ett sådant försök, när jag undersökte de statistiska sambanden mellan Sverigedemokraternas valresultat på kommunnivå och diverse andra faktorer i min magisteruppsats. Jag hittade flera starka samband. Det allra starkaste rör brottsligheten. Ju fler anmälda brott per invånare i en kommun, desto större är sannolikheten att Sverigedemokraterna fått många röster. Det går också att hitta ett samband med arbetslöshetsnivån – SD lyckas bättre där arbetslösheten är högre.

Ett annat intressant samband gäller ohälsotalet, som är ett mått på hur många människor som är sjukskrivna. I de kommuner där ohälsotalet ökat mellan 2002 och 2005, där fick Sverigedemokraterna generellt sett fler röster i valet 2006. I de kommuner där ohälsotalet istället minskat gäller det omvända.

Ju större andel av en kommuns befolkning som har eftergymnasial utbildning, desto mindre sannolikhet att Sverigedemokraterna fått många röster. Det finns också ett starkt åldersmässigt samband. I de kommuner där befolkningen relativt sett är äldre – närmare bestämt där en stor andel är över 45 år – där lyckas SD sämre än i kommuner med en yngre befolkning.

Ytterligare ett viktigt samband gäller andelen utrikes födda. Min undersökning visar att det finns ett starkt negativt samband mellan andelen utomeuropeiskt födda invånare i en kommun och Sverigedemokraternas valresultat. I kommunvalet 2006 lyckades alltså Sverigedemokraterna bäst i de kommuner där det bor relativt få (utomeuropeiska) invandrare.

De samband jag undersökte är statistiska. Det innebär bland annat att det naturligtvis finns många enskilda undantag. Det finns enstaka kommuner med exempelvis låg arbetslöshet och hög utbildningsnivå där Sverigedemokraterna har gått framåt, och tvärtom. Det är också viktigt att komma ihåg att sambanden inte säger något om vilka individer det är som röstar på Sverigedemokraterna. Även om vi kan se att arbetslöshetsnivån har en ganska stor effekt på partiets valresultat, så vet vi inte om det är de arbetslösa eller personer som har jobb i dessa kommuner som i högre utsträckning väljer att lägga sin röst på sd.

Det vi dock med stor säkerhet kan säga är att i kommuner som visar fler tecken på social utsatthet, där lyckas Sverigedemokraterna bättre.

Hög arbetslöshet, hög brottslighet och ökad ohälsa innebär minskad trygghet, för långt fler än de som direkt drabbas. Känner man sig hotad i sin vardag verkar det alltså som att man blir mer benägen att vända sig till ett parti som Sverigedemokraterna.

Ett liknande resonemang gör Socialdemokraternas valalanalysgrupp i Malmö, som menar att det som utmärker samtliga tio valdistrikt med det högsta SD-röstandet i Malmö är att det där finns en mycket låg andel personer med eftergymnasial utbildning. Samtidigt är hushållsinkomsterna i dessa områden relativt goda. Av de tio distrikten domineras alla utom ett av bostadsrätter och småhusbebyggelse. Man drar slutsatsen att ”det är kombinationen av relativt välstånd och låg utbildning som särskiljer de extra starka SD-områdena från andra områden.” Det är inte de som har det sämst som röstar på SD – men de som ligger relativt nära och är rädda för att falla?

Rent statistiskt förklarar de faktorer jag här gått igenom mer än hälften av variationerna i Sverigedemokraternas valresultat. Däremot utelämnar min undersökning en viktig komponent, nämligen människors attityder. Det är uppenbart att enskilda personers fördomar och inställning till invandring måste vara en av de viktigaste förklaringarna till Sverigedemokraternas valresultat, eftersom främlingsfientlighet är partiets huvudfråga.

Men då vi kan se att det också finns starka samband med helt andra faktorer, som arbetslöshet och ohälsa, verkar det som att främlingsfientligheten gror bäst där otryggheten är störst. Det är värt att tänka på för den som funderar över hur Sverigedemokraterna bäst bör bemötas.

En förkortad version av min uppsats finns publicerad i Ekonomisk debatt.

UPPDATERING 091028: Idag skriver DN om min undersökning.

SvD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, AB1, 2, 3, Newsmill1, 2.

Andra bloggar om sverigedemokraterna, ojämlikhet, politik, samhälle. Rödgrönt. Intressant?

 

Moderater utan dans och drömmar

”Det sovande folket”, boken Fredrik Reinfeldt skrev 1993, brukar åberopas som beviset för att Reinfeldt i själ och hjärta inte alls är någon ny moderat utan en traditionell, mörkblå välfärdsslaktare. Det må vara hur det vill med den saken – det är trots allt ingen ovanlig utveckling att gå från att vara radikal och sluggeraktig ungdomsförbundare till att så småningom bli mer nyanserad – men vad som verkligen är anmärkningsvärt med ”Det sovande folket” är att den innehåller vad som förmodligen är den tråkigaste utopi som någonsin nedtecknats.

Reinfeldt ägnar ett helt kapitel åt att beskriva sitt framtida drömsamhälle, genom att läsarna får följa en dag i den fiktiva Johannas liv. Genom henne speglas den moderata drömmen. Sortera sopor, komma för tidigt, umgås med mormor och konsumera lite kultur. That’s it. När nu Reinfeldt på annat håll i boken på ett dramatiskt sätt avskaffar hela välfärdsstaten, hade man kanske hoppats på lite grandiositet även i beskrivningen av vad som ska ersätta den. Men nej. Den unge Reinfeldt tecknar istället bilden av vad som antagligen är en vanlig tisdag i november för rätt många svenskar. Det vill säga status quo.

Moderaterna drömmer inte. De vill inget mer än förvalta nuet för dem som redan har det hyfsat. Okej, det finns en dröm om marknaden. Det finns en dröm om lägre skatter (brukar kallas frihet). I valrörelsen 2006 fanns en dröm om att fler skulle arbeta. Oklart om den fortfarande gäller. I övrigt enbart en påtaglig oförmåga att föreställa sig någonting annat än det man redan har framför ögonen.

Själva utgångspunkten för de nya moderaternas jobbpolitik är en evig högkonjunktur. Man har haft idéer för hur man minskar arbetslösheten i en högkonjunktur, och man har förvaltat ekonomiska överskott genom att sänka skatterna. Den borgerliga politiken är alltså helt avpassad för en situation som redan är passerad. I en lågkonjunktur får vi inte fler i jobb genom att pressa de arbetslösa (snarare tvärtom – det vore bättre med en hög a-kassa som kan hålla efterfrågan uppe), och överskotten som använts till sänkta skatter är slut för länge sedan. Den senaste skattesänkningen skedde till och med för lånade pengar.

Naturligtvis kommer vi att uppleva fler högkonjunkturer i framtiden. Men tillväxten kommer inte alltid att nå de höga nivåer som under 2007-2008. Just nu råder faktiskt ganska stora frågetecken kring vad vi kan förvänta oss av den ekonomiska utvecklingen i västvärlden. Den gamla kartan gäller liksom inte längre. Det vi däremot kan vara säkra på är att fler äldre och färre i arbetsför ålder kommer att innebära stor belastning på välfärdssystemen. Det är bland annat därför vi behöver lite överskott i de offentliga finanserna – överskott som den borgerliga regeringen nu har förbrukat.

I veckan lade den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus fram sin budget. Den enda nyheten är att man detta år inte sänker skatten. I övrigt är det påfallande hur få de nya idéerna och initiativen är. Ärligt talat, det är en riktigt tråkig budget. Visst kan man säga att det är en besparingsbudget, och att en sådan sällan blir särskilt rolig – men det handlar om mer än så. Detta är verkligen politik som förvaltning. Inte politik som drömmen om något nytt, något annat än det som redan är.

Precis som på riksplanet finns hos stockholmsmoderaterna också en oroväckande kortsiktighet i hanteringen av våra gemensamma tillgångar. Till skillnad från många andra kommuner har Stockholm en ganska stor skattkista. Ett år som detta kan det vara en god idé att använda lite av den för att finansiera löpande verksamhet och slippa alltför stora nedskärningar. Vad som är betydligt mer anmärkningsvärt är att borgarna använt lika mycket av skattkistan även tidigare år. Mitt under strålande högkonjunktur sänkte man förra året skatten med 10 öre (i kommunen med landets tredje lägsta kommunalskatt), och var tvungen att ta ut nästan en miljard av Stockholms sparade pengar för att ändå få balansräkningen att gå ihop. Man åt alltså av sparkontot även i de goda tiderna. Och även om det fortfarande finns ett antal miljarder kvar på kontot, så tar de förr eller senare slut. Större delen av dessa pengar kommer från de utförsäljningar den borgerliga majoriteten har gjort av fastigheter och liknande. Man har alltså sålt fasta tillgångar och använt pengarna till löpande drift. Det funkar ett tag. Men inte i längden.

Det speciella med Reinfeldt, sa en gång en högt uppsatt moderat, är att han inte vill någonting. Men handlar det egentligen inte mer om den moderata ideologin än om enskilda personer? Själv säger jag som Emma Goldman: If I can’t dance, it’s not my revolution. Om vi inte vill något annat än det vi redan har, då behöver vi inte politiken. Och politik utan dans, det blir en jäkla tråkig politik.

SvD om Stockholmsbudgeten.

Andra bloggar om moderaterna, budget, politik, ideologi, visioner, rödgrönt. Intressant?

 

Privatisering=lägre skatt?

Rapport har i två dagar granskat den privata ungdomsvården, de så kallade HVB-hemmen. I HVB-hem kan unga med sociala eller psykiska problem placeras. 90 procent av alla HVB-hem drivs privat. Rapports granskning visar att det är en relativt lönsam bransch – den genomsnittliga rörelsemarginalen (resultatet som andel av omsättningen) ligger på 7 procent. Ingen anmärkningsvärt hög siffra, men ändå en ganska god vinst – som helt kommer från skattemedel. Samtidigt visar Socialstyrelsen att det finns  brister hos många HVB-hem.

Jag tycker att det är problematiskt att vinster som uppstår i skattefinansierad verksamhet används till annat än verksamheten. Men rent ekonomiskt finns det också en annan aspekt på frågan: Innebär privatisering att verksamheten blir billigare? Man skulle ju kunna tänka sig att privat driven verksamhet är mycket mer effektiv än offentlig. I så fall gör det väl inte så mycket om några procent blir till vinst – totalt sett kanske det ändå blir billigare och bättre för skattebetalarna?

Erik Lindqvist, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, har i en studie undersökt HVB-hemmen ur ett ekonomiskt perspektiv. Hans hypotes är att offentliga HVB-hem är mindre benägna att ta sig an de riktigt svåra fallen (hårddraget eftersom de anställdas löner är desamma, oavsett om klienterna är lätt- eller svårhanterliga). Vidare tror Lindqvist att privata, vinstdrivande HVB-hem kommer att vara mer benägna att överdriva vårdbehovet, eftersom längre vårdtider ger mer pengar.

I undersökningen skiljer Lindqvist på ungdomar med en tidigare historia av vårdsammanbratt och/eller ett våldsamt beteende och dem utan. Den första kategorin kallar han ”arbetsamma” och den andra ”skötsamma”.

Erik Lindqvist finner att privata HVB har lägre dygnsavgift – men totalkostnaden är dubbelt så hög pga avsevärt längre vårdtider. Privata HVB har lägre personaltäthet och lägre andel högutbildad personal. Vårdsammanbrotten är fler i privata HVB för ”skötsamma” ungdomar, men det finns ingen skillnad för ”arbetsamma” ungdomar. För mig visar allt detta tydligt att vinstintresset är problematiskt i en viss typ av välfärdsverksamhet. Det tenderar helt enkelt att driva upp kostnaden för skattebetalarna, till priset av kvaliteten (lägre personaltäthet etc).

Men Erik Lindqvists studie visar ytterligare en viktig sak. Det finns ingen skillnad i brottslighet i vuxen ålder för de ”skötsamma” ungdomar som ingår i studien, men den är lägre för ”arbetssamma” ungdomar som vistats i privata HVB. Det kan tolkas som ett stöd för att de privata HVB-hemmen lyckas bättre med de mer arbetskrävande ungdomarna.

Sammantaget visar detta att frågan om offentligt och privat driven välfärd är mer komplicerad än vad det ofta framställs som. Ibland blir det bättre – ibland blir det sämre. Men det är inte slumpen som avgör, utan faktorer som går att beskriva i förväg och därmed också påverka. I en annan studie drar Erik Lindqvist slutsatsen att privat drift av offentligt finansierad verksamhet framförallt är lämplig när det är enkelt att definiera och övervaka kvaliteten på det som produceras. Jag kan tänka mig att det exempelvis gäller olika former av rutinartade operationer inom vården, bygget av en skola, olika typer av administration. Det är mycket svårare när det gäller själva innehållet i skolan, eller omhändertagandet av stökiga tonåringar. I dessa verksamheter riskerar vinstintresset att leda till en ”effektivisering” som i själva verket urholkar kvaliteten för brukarna, och i slutändan gör det dyrare för samhället och skattebetalarna. Och ärligt talat, det var väl inte så vi ville ha det?

Vårdföretagarna skriver om HVB-hem och vinsintresse på Newsmill.

Andra bloggar om HVB-hem, ungdomsvård, skatt, privatisering, politik, samhälle. Intressant?